Sida 15
LITET OM HURU DE VILDA DJUREN TÄMJAS.
Den största auktoritet i världen på detta område är utan tvifvel Carl Hagen-beck i Hamburg.
Han är en man, som ägnat sig helt åt konsten att tämja vilda djur, ja han har höjt detta studium till en vetenskap. Föga troligt är, att någon nu lefvande vet så mycket om djurens karaktär som han, ty ingen har hittills ägnat så mycken tid och uppmärksamhet åt att söka leta ut allt det goda och ädla hos de vilda djuren som han.
Herr Hagenbeck har bevisat att djur af alla åldrar äro utomordentligt förtjusta i att leka, och äro fullkomligt i stånd att fatta och förstå reglerna för människornas sätt att leka fotboll, »kurra gömma» och dylikt.
Djuren leka bättre och lära sina små konster betydligt lättare, då de äro flera i sällskap, än då de äro ensamma. De lära dubbelt så fort och hvad de lärt glömma de aldrig, om de inläras och uppfostras med vänlighet. Det är alldeles fruktlöst att försöka uppnå ett godt resultat genom grymhet.
Det är synbarligen mycket angenämt för djuren, att efter en lång och tråkig dag i burarne, hvarest de hvarken kunna jaga något byte eller gå dit de vilja, plötsligen bli kallade samman ut på den vida arenan för att träffa alla sina vänner, få sträcka ut i fulla språng på den rymliga planen, och där kunna betrakta världen rundt om dem. Det gör ett mäktigt intryck på åskådaren att se dem rusa ut. En dörr öppnas helt hastigt
vid ena sidan af den cirkelrunda arenan, mot hvilken deras burar gränsa, och in rusar hela flocken, tumlande om hvarandra i sin ifver och glädje att slippa lösa.
Djuren ha icke mötts sedan föregående dag och de ha så många små förtroliga meddelanden att göra hvarandra. Många vänliga hälsningar utbytas innan de intaga sina platser för att börja dagens föreställning. En storväxt hund går fram till en lejoninna, som ligger och solar sig, och slickar henne vänligt öfver hela »ansiktet». De äro två synnerligen goda vänner, synes det. En stor svart björn dansar i ett hörn under det hans vänner med synbart nöje stå och betrakta hans öfningar.
Hela scenen påminner ofantligt om de sista fem minuterna skolbarnen tillbringa på lekplanen, innan klockan ringer. Plötsligt gifver oordning och förvirring vika för den största tystnad och uppmärksamhet. Hvarje djur intager eller ledes till sin bestämda plats, från hvilken de ej våga vika förrän de kallas att spela sin roll i pantomimerna.
På en signal från ledaren springa de alla från sina platser och deltaga i en procession rundt arenan. I spetsen går en ståtlig nalle och tåget afslutas af en liten foxterrier, för hvilken samtliga synas ha största möjliga respekt. Sedan de så promenerat ett hvarf, intaga de sina platser och föreställningen börjar.
Det mest pittoreska konststycke ifrån åskå-darnes synpunkt sedt är säkerligen den ståt-
