Sida 22
GULDTÖRSTENS OFFER. Af S. H. Merriman. ——
Första Kapitlet. S:t Jakobsgatan.
Det var professor von Holzen», sade en vördig fru, som har hökarebutik på hörnet af S:t Jakobsgatan i Haag. Hon är judinna som de flesta af innebyggarne vid S:t Jakobsgatan och Bezemsgatan, vid hvilken fruktmånglarne bo. »Det är professor von Holzen, han går förbi en eller två gånger i veckan. Han är en god man».
»Han går klädd i en fin rock», svarade en af fruns kunder, en ung man med melankoliska mörka ögon och med ett utseende, som om han endast såg allt i världen från den goda sidan.
En del människor säga att det icke är klokt att ensam passera S:t Jakobs- eller Bezemsgatorna efter mörkrets inbrott, ty man ser lömska skepnader i portgångarne och man hör ett hånande skämt i de många gränderna. När man går förbi om dagen och kommer att hastigt kasta blicken mot fönstren, kan man få se ansikten,som endast flyktigt titta fram; det är isynnerhet kvinnor, som aldrig någonsin komma ut, utan tillbringa hela sitt lif bakom dessa otvättade gardiner och omsorgsfullt tillstängda fönster i en luft, om hvilken man
kan få en svag föreställning, då man betraktar varorna i butiken inunder. I hvarje hus vid denna gata finnes en handel, där gammal metall, kasserade möbler och köksredskap köpas och säljas och der tusentals af denna bannlysta släkt synas i stånd att lefva och trifvas.
Man lägger snart märke till, att dessa handlande med sin kännedom om människonaturen och med en dyrköpt erfarenhet blott utställa varor sådana som sängar, kaminer och andra tunga föremål, hvilka icke så hastigt kan försvinna med någon snabbfotad individ.
Von Holzen satte sig ned.
Inne i butikerna finnas massor af kläder, böcker och tusentals varor af ringa värde. Sorgen synes rufva öfver denna gata. Själfva de bleka och melankoliska barnen, med de insjunkna, uttryckslösa ögonen och hängande näsor, synas allt för tidigt hafva gripits af lifvets allvar och inlåta sig sällan i lekar.
Den man, som hökarfrun kallade professor von Holzen, gick raskt genom gatan med en min, som antydde, att han önskade ådraga sig så ringa uppmärksamhet som möjligt.
Det var en kraftigt bygd man med ett sorgset drag kring den breda munnen, med ett mildt uttryck i ögonen. Det var i september månad och professorn bar en tunn, svart öfverrock, hårdt åt-knäppt öfver det breda bröstet. Han hade grå handskar och bar en paraply i handen. Hela hans yttre vittnade om, att han var en lärd man och en hederlig medborgare.
Som det icke är till någon nytta att vara lärd utan att se lärd ut, var professor von Holzen mycket noga med att kläda sig i öfverensstämmelse med sin ställning i lifvet. Hans yttre syntes säga: »Låt mig vara i fred och jag skall icke genera er!» och en sådan hållning är alltid tilltalande. Den är under alla omständigheter bättre än den hållning de flesta intaga och hvilken synes säga: »Låtom
oss visa hvarandra förtrolighet!» emedan den så lätt leder till tankeutbyte i värdelösa ämnen.
Professorn stannade vid dörren till huset n:o 15 vid S:t Jakobsgatan, ett af de äldsta husen vid den gamla gatan — och tände långsamt en cigarr.
Det fanns en butik i nedre våningen, hvarest salubjöds gamla kaminrör och andra »elddon». Då professorn väl stött upp dörren, stod han en stund och väntade vid den trånga trappan. Han visste, att i en sådan butik fanns det alltid en mänsklig varelse, som likt en giftig spindel i sitt hörn af nätet, från sin vrå lurar på den fluga i människogestalt, som stannar och ser på varorna.
Denna spindel visade sig straxt — det var en gammal skrynklig kvinna, som såg ut som en riktig hexa. Von Holzen pekade uppåt. Hon skakade på hufvudet.
»Han lefver ännu», sade hon.
Professorn vände sig mot trappan och tvekade ett ögonblick.
»Vill ni sända efter litet mjölk», sade han och gaf henne ett mynt. »Huru mycket har han fått?»
»Två tillbringare», svarade hon, »och tre till-bringare vatten. Man skulle kunna tro att det brinner i honom».
»Det gör det också», svarade professorn med ett kargt leende och steg upp för trappan. Han steg långsamt på och bolmade riktiga rökmoln ur sin cigarr med en energi, som om han velat röka bort de giftiga bacillerna. Fruktan för smitta är den enda
