Sida 34
KAPPSEGLING OM EN MAN.
Af Ulyss Rogers.
När två män fria till samma kvinna, blir följden nästan alltid en mängd scener med häftig och hotfull ordväxling. Om två kvinnor skulle förälska sig i samma man, tillåter däremot konvenansen och den kvinliga blygsamheten ej något annat känsloutbrott än ögonens dolkstygn och stickande insinuationer.
Baronessan Czernski var emellertid ett undantag från regeln. När hennes lycka syntes hotad af miss Helen Montrose, den »nya» amerikanska skådespelerskan, afguden från Londonrampen och societetens i Cowes just nu utkorade gunstling, slog hon sig ner vid skrifbordet och utmanade den unga damen utan vidare på duell. Miss Montrose satt och solade sig på en af Parade Hotels balkonger, när hon fick mottaga den förolämpade baronessans artiga inbjudan till en tvekamp. Hon läste brefvet och brast ut i ett ohejdadt skratt.
»Det är verkligen för löjligtl Den kvinnan måste vara galen — vansinnig af svartsjuka. 'Upprättelse’, 'värja’, 'revolver'. Jag skall minsann gå till henne på ögonblicket. Hon måste vara ganska originell och intressant att lära känna. Men duell! Nej, jag betackar mig för att få ansiktet sönder-stucket för att tillfredsställa henne, och revolver är allt för oartistiskt och oromantiskt — men kanske jag kan ge henne 'upprättelse' på annat sätt».
Hon satte på sig en segelmössa och gick att söka upp den utmanande parten. Baronessan .träffades på sitt hotell. De båda voro hvarandras kontraster — den rosenhyade, muntra amerikanska flickan med sina glada ögon och den mörka, dystra änkebaronessan, som hade sin första ungdom bakom sig.
Redan i början hade miss Mont-rose’s inträde i den högsta societeten retat baronessan, men när »komediantskan» »ramphopperskan från Newyork» tog sig före att lägga ut sina krokar för grefve D’Oulay, hvilken baronessan hittills ansett för sitt säkra byte, då blef hon utom sig. En väninna till henne hade en gång duellerat — hvarför skulle inte hon göra det också . . .
Replikerna föllo allt skarpare. »Ni älskar honom icke», skrek baronessan. »Det är hans pengar och hans titel ni vill åt. Det är allt hvad ni amerikanskor fika efter. Men jag älskar honom af allt mitt hjärta — icke som ni för hans pengar, ty af den varan har jag tillräckligt».
»Jag tackar för det förtroende ni visar mig genom att tala om det», svarade miss Montrose med ett litet ironiskt skratt. »Men ni har misstagit er. Jag älskar inte grefve D’Oulay för hans pengar».
»Ah! Jaså, ni är också —»
»Tyst, jag ber! Om ni brukar tala så där öppet om era affaires d’amour, så skona åtminstone mina känslor.»
Tydligen träffad, tog baronessan till defensiven.
»Ni har fått mitt bref», sade hon. »Antager ni mitt förslag?»
»Visst inte! Att skjuta med revolver anser jag vara ett vulgärt nöje, och jag vill inte tillfoga er kroppslig skada genom att antaga utmaningen på värja.»
»Ni är feg!»
»Kanske — men vänta tills ni fått höra mitt förslag! Ni är en duktig seglare, har jag hört?»
Baronessan instämde med en harmsen fnysning och hennes läpp kröktes stolt.
»Ni seglar en yacht bättre än jag. Jag utmanar er. Ni skall styra er egen »Rosalie» och jag tror inte det skall bli svårt för mig att få disponera lord Ventnor’s »Oriole» för en dag. Banan blir mellan Lymington och Warner. Vi ge båda vårt hedersord på, att den som förlorar skall lämna England och inte visa sig för grefven åtminstone på tre månader.»
»Sex», sade baronessan.
»Som ni vill!» blef amerikanskans svar. »Ar det då uppgjort?»
»Jag går in på ert förslag.»
»Men naturligtvis måste vi hålla verkliga orsaken hemlig och sprida ut att vi kappsegla i följd af ett vad. Det skall bli säsongens mest spännande tilldragelse här i Cowes.»
Baronessans ansikte klarnade upp. Detta blef ju en bättre uppgörelse än hon kunnat hoppas.
Dagen för kappseglingen var inne. Med raska steg kom miss Montrose ner till klubbhuset. Hennes kinder glödde af feberaktig otålighet och de glada ögonen strålade af förtjusning vid tanken på den förestående seglingen. För att komma till sin båt måste hon passera en annan, i hvilken sutto tvenne personer. Det var baronessan och den omtvistade grefven.
»Jaså, ni har allierat er med min fiende, herr grefve?»
»Jaså, ni har allierat er med min fiende, herr grefve?» sade miss Montrose när hon passerade dem.
»Baronessan har haft vänligheten erbjuda mig att åse täflingen från hennes yacht», var det diplomatiska svaret.
