Sida 19
Pästskeppet från Panama
Af George Griffith.
»Senor, har ni någonsin hört berättelsen om pästskeppet från Panama?»
»Ja, jag har hört en sådan tingest omnämnas en eller två gånger i några af de hamnar jag anlöpt, men jag har aldrig hört historien om det, ej häller har jag hört, att någon sådan berättelse existerar».
Detta samtal ägde rum en afton sedan jag efter en tröttsam ridt från Magdalena nått San Pablo. Jag färdades från kuststaden Pacasmayo till det inre af Peru och hade med stor ansträngning tillryggalagt vägen uppför Andernas östra sluttningar, tills vid en höjd af 3- å 4,000 fot jag fick staden San Pablo i sikte.
Den var som alla städer i det inre af Peru en förfallen, snuskig och illaluktande by. Jag hade för två dollars skaffat mig en rekommendation till curan eller församlingsprästen. Denne brukar i regeln vara en smutsig, afsigkommen fördetting, föga bättre än hans indianska fårahjord, men så var icke händelsen med den, till hvilken jag blifvit rekommenderad. Han var tvärtom en gentleman, en ättling från de gamla spanska familjerna, som behärskade landet i vicekonungens dagar. Han var en allvarlig man och hvad som slog mig med förvåning var, att det hår, som likt en gloria omgaf hans hjässa, var alldeles hvitt.
Vi blefvo vänner och nu sutto vi efter slutad aftonmåltid på piazzan, rökande våra små bruna cigarretter i den svala aftonvinden, då samtalet kom in på det chilenska kriget. Jag omnämnde att jag ryktesvis hört mycket om de begångna grymheterna under kriget. Han svarade, att krig var krig allestädes och att det spanska blodet är hett. Han antydde att han varit med därute — pekande på det blånande hafvet i fjärran.
Jag lät honom förstå, att jag vore tacksam för en berättelse och tyckte mig förmärka en sällsam rörelse i hans skarpt markerade drag och det var då han gjorde mig ofvanstående fråga. På mitt svar förstod han, att jag ville höra antydda berättelse och han fortfor:
»Ja», sade han, »det finnes en sådan berättelse och jag skall förtälja den, om ni vill lyssna och
sedan ni kommit åter till Europa, kan ni teckna ned den och den skall visa de europeiska nationerna, att äfven i det fattiga, ruinerade och föraktade Peru finnas män, som förstått sin plikt och vågat göra den, oberoende af hvad det än sedan kostat dem. Här är berättelsen om pästskeppet.
Det var mot slutet af kriget och den chilenska flottan hade tillfångatagit eller förstört nästan hela den obetydliga flotta Peru hade, men likväl var det ett skepp som undsluppit kulorna. Den skutan hette Huahura, ett snabbt handelsfartyg, en ångare, hvilken blifvit bestyckad med kanoner och tjänade som kryssare. Tack vare dess snabbhet och goda officerare hade den gjort icke ringa skada på de chileanska kuststäderna. Den fördes af en kapten vid peruvianska marinen, Ricardo Caldera, en man af omkring 30 års ålder.
Jag måste här bifoga, för sammanhangets skull, att hans farbror var köpman i Valparaiso. Själf bodde han i Lima och före kriget hade Ricardo ofta besökt sin farbror. Omkring 3 år före de händelser, jag nu går att berätta, hade han i dennes hus stiftat bekantskap med en dotter till en annan chilensk köpman, senorita Carmen de Salta. Korteligen, hon var mycket vacker och han fattade kärlek till henne, Hennes föräldrar samtyckte till förbindelsen, ty han var en man af börd och rikedom. Många peruvianer voro rika före krigets utbrott.
Men Donna Carmen var ännu ung och det ej kunna bli tal om bröllop innan hon varit i Paris för att fullborda sina studier, såsom många söner och döttrar af våra finare familjer här ha för sed. Till detta samtyckte naturligtvis Caldera gärna, ehuru skilsmässan blef smärtsam. Hon reste och så bröt kriget ut. Caldera såg krigs-molnen resa sig upp mellan honom och hans framtidsdröm, ty krig är krig äfven emellan de sydamerikanska folken och det hat är bittert, som kriget efterlämnar.
Nåväl kriget gick olyckligt, som hvar och en vet, för det arma Peru, både till lands och sjös, och till sist var Calderas skepp det enda, som ännu seglade under peruviansk flagga. En dag, under
