Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

UTANFÖR.

Jet var söndagsafton Doktor Alin hade suttit inne hela dagen, upptagen af att rätta krior och bereda sig till en föreläsningsserie han var ombedd att hålla.

Söndagarne voro hans bästa arbetsdagar, och lians faktotum — gamla Stafva — hade fått tillsägelse att inte släppa in någon besökande. En öfverflödig tillsägelse, för öfrigt, ty, enstöring som han var, hade han vant människor ifrån sig.

Genast efter frukosten tog han itu med skrif-böckerna. Men samtidigt började också fruntimret, som hyrde ett öfverloppsrum i våningen bredvid, sina pianoöfningar. Därom var ingenting att säga, ty hon stod i butik och hade endast denna dag i veckan att egna åt de sköna konsterna.

Olyckan var, att han älskade musik och bodde i ett nutidshus samt att hennes uthållighet var häpnadsväckande och repertoaren outtömlig. Han skulle plågats mindre, inbillade han sig, om hon spelat ett enda stycke, hur många gånger som hälst, felfritt och till slut. Detta potpourri ur all världens melodialbum var ej att stå ut med.

Så länge han korrigerade hvad andra skrifvit, redde han sig tämligen. Att klargöra de egna tankarna och få dem på papperat var omöjligt. Han började och började om — men det gjorde hon därinne också. Först med ett finger, så några famlande ackord och felgrepp, tills melodien kom fram osäker och stapplande.

Han föresatte sig att inte höra på, men er-tappade sig oupphörligt med att lyssna och undra, hvad det nu skulle bli af. Hon hade afbrudt koralen i »Hör oss Svea» för »Engelska patrullen». Nu kom »Carnaval de Venise», »Jungfruns bön», »Kung Carls jakt», »Gei.shan», »Finska rytteriets marsch», »Stefanie-gavotten» och nyårskupletter i kaotiskt virrvarr.

Han sköt stolen så häftigt från skrifbordet, att hon borde förstått piken. Svaret blef — »Kväsar-valsen».

Han flydde in i sängkammaren, tände sin pipa, tog en bok och uppgaf alla tankar på arbete. Han finge taga natten till hjälp. Kanske skulle också människan dessförinnan tröttna eller ta sig något annat för?

»Spelar hon ännu», frågade han sig gång på gång. Ja, det gjorde hon. Hit in hördes det endast som ett obestämdt klinkande, men, nervös som han blifvit, var det lika pinsamt. För hvarje paus andades han ut i glad förväntan, men ho tog vid igen efter två, fem, tio minuters uppehåll. Längre rast unnade hon sig aldrig.

Stafva hade gått i aftonsången och därifrån till en syster och fått löfte att stanna borta till kvällen. Smör, bröd, en half pilsner och lite kall-skuret stod framdukadt, så att han kunde supera när han ville.

Han gick fram till fönstret. Hvad det snöade vackert! Om han skulle gå ut? Inte bara för att slippa musiken, utan därför' att han plötsligt kände sig så förfärande ensam och fick en sådan brännande längtan efter värmen och trefnaden i ett hem, efter glada ansikten, muntra röster och vänliga ord.

Naturligtvis hade han, som andra, tänkt på att gifta sig •— tänkt mycket till och med — men när han ville, hade han inte råd, och när han fick

det, var han till åren och hade mist lusten. Kanske inte häller det, ty innerst satt alltid längtan efter ett eget bo, där han skulle varit medelpunkten — inte som despot utan genom kärlekens rätt — men arbetet hade fått honom allt mer i sitt våld och så lät han dagarne gå, tills det blef för sent.

Jo, ut skulle han. Det fanns ett par familjer, dit han brukade komma objuden, och en isynnerhet, där man bedt honom vara som barn i huset — dit skulle han gå.

Snön föll oafbrutet, medan han vandrade framåt lite tung i gången och böjd af det stillasittande arbetet. Vägen förde förbi de fashionabla stadsdelarna bortåt en af stadens utkanter, dit tomtspekulationerna ej nått och där gamla, knotiga träd med snö på det fina grenverket sträckte sig öfver gatan, där gaslågorna lyste matta i snödiset.

Nu var han framme och ringde på. Ingen öppnade. När han såg efter, var det mörkt i alla fönster. Borta således! Den möjligheten hade han inte tänkt sig.

Det smög sig en beklämning öfver honom. Så repade han mod. De voro i granngården naturligtvis. Just där han skulle vara som hemma. Egentligen var det bättre att få gå dit. Ett par stenkast bara, och han var framme.

Huset låg utmed gatan, men inne i en trädgård, Det lyste i alla fönstren, så det var en glädje att se, och utanför dörren stodo granar med julkärf-var uti.

Han kände på ytterdörren. Den var låst — som alltid om kvällarna. Och ringa på — besvära någon med att gå ner och öppna — ville han ej. Det fanns en ingång från trädgårdssidan, och dit gick han öfver den hvita, oberörda snömattan, på hvilken ljusskenet från fönstren kastade varma reflexer.

Det var intet modernt hus detta, utan ett gammalt trähus med låga rum — ett riktigt näste för hemtrefnaden — som fått stå kvar liksom på nåder för att inom kort ersättas af en stenkasern. Han stöflade på uppför yttertrappan in i den upplysta förstugan.

Hvilken rad af stora och små galoscher med våta snöfläckar rundt om! Var här storfrämmande?

Här nere var kallt. Ytterkläderna hängde uppe i entréen, hvarifrån kaminvärmen genom de vidöppna dörrarne spreds till matrummet, förmaket och kabinettet.

Han öppnade trappdörren till ofvanvåningen och tog några steg uppåt. Så stannade han. Här hade han hvad han längtat efter: sällskaplighet,

glädje, hemtrefnad.

I matrummet, med det stora, hvitmålade bokskåpet, i hvilket han funnit mer än en skatt, höll ungdomen till som alltid. Hvad det pratades! Men var det bjudning? Nej, han kände igen rösterna »Kälkbacken låg som en isgata, och det gick så det hven om öronen. Såg du honom som åkte i gryta? Ja då, och som de alltid puttade till, så det det bar omkull. Nej, då gick det bättre på järnplåtarna. Men byxorna, du?»

Doktorn smålog. Det var ju hans kära gossar, hans egna elever, som fröjdade sig öfver vintersporten.

»Låt nu Cicero vara i fred. Det heter Kikero numera — — Jo, jag försäkrar dig---------» Nu var