Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

»I morgon, i morgon», löd det hela dagen i hennes öron, »i morgon reser han sin väg — för alltid!»

Natten gick, utan att hon fick en blund i sina förgråtna ögon Men under dessa smärtsamma timmar fattade hon ett raskt beslut. Nu var ej tid att tveka längre.

Tidigt på morgonen begaf hon sig till järnvägsstationen. Väntsalen var alldeles tom och hon satte sig i ett hörn.

Den ena kvarten gick efter den andra. Men hon märkte det knappt, ty alla hennes tankar voro riktade på en enda punkt.

Gång efter annan gick någon i dörren.

»Om han nu inte skulle komma?»

Ändtligen fick hon se honom stiga in, blek, med ett nervöst drag kring munnen och häftiga rörelser.

Hon steg upp som drifven af ett inre tvång och gick emot honom automatiskt.

Han studsade när han blef henne varse, som om han ej trodde sina ögon. Dröjande fattade han hennes framräckta hand. En lätt rodnad öfverfor hans ansikte — han trodde sig läsa något i hennes blick och sänkte hufvudet.

Så stodo de ett ögonblick — stumma.

»Jag — jag ville bedja er — stanna», började hon nästan knappt hörbart.

Tviflande såg han upp, han kunde ej tro — Ett länge dämpadt jubel glänste fram i hans ögon.

»Jag kommer således ej för sent?» kom det åter i försagd ton och därpå i en sakta hviskning: »Jag visste inte själf. att jag — att du» —

»Att du —» upprepade han i svärmande ton, blott längtande att få höra mera.

Hon nickade och rodnade djupt.

»Min sällsamma brud!» sade han till slut, öfverlycklig vid hennes åsyn.

En gäll hvissling väckte upp dem. Ett tåg rasslade in på stationen.

■»Tåg söderut —», ropade portvakten in i väntsalen.

»Det är mitt tåg!»

De sågo på hvarandra och logo.

»Jag får väl uppskjuta min resa, tills vi fara härifrån tillsammans».

»Ja, tillsammans», hviskade hon varmt.

Och arm i arm lämnade de stationen.

TVÅ MUSIKALISKA 25-ÅRSMINNEN.

Vid Filharmoniska Sällskapets andra konsert för arbetsåret å K. Teatern den 20 februari uppfördes ett svenskt ofullbordadt oratorium David och Saul af den för 25 år sedan aflidne P. U. St enhammar, fader till vår framstående dirigent och komponist Wilhelm Stenh ammar.

Det var ock denne, som på faderns födelsedag för första gången offentligen dirigerade verket, sedan han äfven instrumenterat detsamma, hvar-vid alla kompositörens intentioner fullföljts samt ett helhetsintryck af gammaltestamentlig enkelhet och friskhet bibehållits. Kompositionen är en barnsligt glad herdedikt: psalmer och harpoklanger omväxla med högstämda recitativ eller hurtiga, humoristiskt verkande marscher. Solisterna fröken Thulin, fru Afzelius, hrr Salomon Smith, operasångaren John Forsell samt kantor Klein vunno välförtjänt bifall för utförandet af sina partier och bidrogo jämte kören och hofkapellet till ett i allo godt utförande.

Då man betänker att P. U. Stenhammars huf-vudsakliga lifsarbete ägnades åt arkitekturen, kan man först efter åhörandet af hans musikaliska kompositioner få ett verkligt begrepp af hans rika be-gåfning. Af öfriga hans mera kända kompositioner må här nämnas den mycket sjungna kvartetten: »Måste ock af törnen vara kronan, som du bär, min brud», kyrkoarian »Denne är min käre son», förutom körkompositioner och stråkkvartetter, alla genomandade af samma innerliga och ädelt musikaliska hjärtelag.

P. U. Stenhammar afled den 8 februari 1875, 46 år gammal.

Af alla de stora sångerskor som vårt land fram-bragt lyser namnet Louise Michaeli bland de främsta. Den 23 februari var det ett kvarts sekel sedan den europeiskt, fräjdade storheten förlossades från det lidande, som blef hennes bittra lott efter tjugo år af glänsande triumfer.

Ett af de vackraste dragen i Mich aelis konstnärs-skap var hennes svenskhet. Trots alla lagrar som hon skördade i främmande land blef hon sitt fosterland trogen intill det sista.

Äfven hennes artistskap, hennes sång, dess tjusning likaväl som dess brister, hade något nationellt svenskt. Hennes stämmas rent lyriska välljud hade sin rätta resonnansbotten i ett svenskt hjärta.

M. debuterade som Elvira i »Don Juan» på k. teatern 1849. Efter studier i Paris för Garcia blef hon 1854 hofsångerska och var i tre år primadonna vid k. operan. Åren 1855 och 1859 gjorde fru M. stora konsertturnéer genom Europa. I London gjorde hon bl. a. furore som Marta i »Hugenotterna» vid »Her Majesty’s Theatre».

Anke- och moderssorg gjorde henne föga motståndskraftig mot den obevekliga lungsot, som angrep den firade sångerskan. Ännu vid H. m:t konungens kröning den 12 maj 1873 lät hon höra sin bedårande stämma, men måste på hösten s. å. lämna Sverige för att i södern söka bättring — fast förgäfves.