Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

EN KÄRLEKSHISTORIA.

För HVAR 8 DAG.

»lo, jo, hon hade sina små idéer ibland», mum-J lade notarien, »men sjutton till flicka var det i alla fall.» Hon var så olik den blifvande fru Maxime Brandt som dagen är olik natten.

Nästa bref lydde:

»Käre vän!

»Du hade visst i går mycket undrat, hvar i all världen jag höll hus efter som du sökt mig för-gäfves ett par dagar. Förlåt, förlåt mig — men ser du, det har kommit öfver mig en gammal passion att ströfva omkring och då måste jag vara ensam, ty när jag är med dig, så ser jag ju endast dig, och nu ville jag se något annat. Älskade gamla Stockholm och dumma stockholmare! Där spatsera ni år ut och år in den samma välsignade routen: Drottninggatan, Karl den trettondes torg o. s. v. i stället för att ta nya vägar t. ex. upp pa Söder, där utsikten är så fri att den gör en glad innerst inne i själen. Ja, där är dägligt uppe, till och med så här tidigt på våren. Där fins ännu trädgårdar med flaggstänger och gamla lusthus och där fins små gröna stugor ute på bergsknallarna, där solen gassar och där barnen dansa ringdans och aldrig tröttna att sjunga den outslitliga »Upp genom luften, bort öfver hafven». De små bytingarna, äfven de kunna parodiera, det var för löjligt att höra deras fria fantasier öfven den gamla skolsången.»

Ett var dateradt Fogelö i Juli.

»Dear!

»Du frågar om jag ej längtar efter dig. Jag nästan skäms att säga nej. I de saligas boningar fins ju ej plats för längtan — och så äfven här. Människan är ett besynnerligt djur . . . När jag sade farväl till dig, föreföll det mig nästan abnormt, att vi två skulle skiljas, och jag tyckte, jag var tokig som så till vida frivilligt lämnade den plats, där du fans — låt vara för endast någon månad. Men när jag kom hit ut, när jag hvarje morgon vaknar upp till dagar så fylda af solsken, af värme, af berusande dofter, till härlig frihet att göra precis hvad mig lyster, har denna tunga stämning så omärkligt gifvit med sig och jag kan sanningsenligt säga, att jag längtar ej. Naturligtvis komme mitt hjärta att slå af glädje, om jag finge se dig komma gående på .den lilla skogsstigen, där nu solstrålarna leka och glittra.

»Hur gudomligt här än är, tror jag ändå ej att min lille notarie med sina välputsade mustacher och tättklippta hår skulle kalla det paradisiskt länge, ty här finge håret växa — barberare fins här lika litet som bagare eller postkontor. Vill man ha färskt bröd får man baka själf och vill du ha bref måste du fara öfver vattnet.

»Tro dock ej att vi föra ett fullkomligt eremit-lif — nej då — i nästa stuga bor en äldre fröken med sina två systersöner, som hon hushållar för. Vi kafferepa ibland tillsammans och hafva det då nog så gemytligt. Herrarne må godt utan kragar och manschetter, och vi äro ej vidare soaréklädda. Du ryser, när du tänker på kafferep i en låg kammare med herrar i negligé. Men lugna dig: i motsats till vår salong är Grand ingenting. Taket är himmelsblått med målningar i luftigaste hvitt, golfvet är belagdt med mjukaste gröna matta, och utsikten — sjö, som blånar mellan furor och berg — är vidunderligt vacker.

»I eftermiddag efter kaffet har jag åtagit mig att fara med posten och hämtar så bref och tidningar. Jag gläder mig på förhand åt turen —

(Forts, och slut från n:o 24.)

kan något härligare gifvas än att ro hem under solnedgangen, att drifva fram stilla på det klara vattnet och se alla färger, som himlen då slösar med! — jo, du skulle också sitta i båten. Aj, aj, jag längtar ju ej, skref jag i början af brefvet. Jag gör det ej häller utan så här, när jag särskildt frammanar din bild.

Din Aina.»

Så hade hösten kommit, en regnig och blåsig höst, och det var som om naturens misstämning smittat människorna. Maxime lade märke till att Ainas ljusa, glada lynne började mattas, det såg ut som om något pinat henne. Hon berörde det ej direkt med ord, men misstämningen växte och växte.

I ett bref hette det:

»Efter slutad lektion tog jag spårvagnen ut till Haga och hann så drifva omkring i parken innan middagen. Jag tyckte mig vara ensam herre till denna fagra plats, ty ej en människa syntes till där ute, en af hofvets vagnar for i rask karrier igenom — det var allt. Jag erinrade mig den vårdagen, då du och jag första gången tillsammans åto middag på Stallmästaregårdens veranda . . . ack, hvarför är det ej alltid som då: vår och hopp! Nu föllo bladen stilla och ödmjukt från träden, föllo sakta, ljudlöst som om det syntes dem ej löna mödan att klaga; deras tid var förbi; de hafva födts en solvarm vårdag, utvecklats under växling af solsken, regn, värme, köld; som fullvuxna hafva de med sina fina nervtrådar sugit in all sommarens lust. Men nu var allt förbi; döden kom i rätt tid, ty de sista nätterna hafva de skälft af rysande kyla, frosten har bitit och stormen slitit obarmhärtigt i dem och med resigneradt lugn föllo de nu till marken för att blifva till jord, mylla, hvilken sedan skall nära andra blad. Och himlens gråa molnmassa, som var liksom genomträngd af ljus, lät bladens alla olika färger framträda så intensiva. Äfven i döden gifves skönhet . . .»

Det sista brefvet höll han i sin hand. Detta bref, som så sårat hans manliga fåfänga, att han, trots sin längtan att få se henne åter, ej kunde förmå sig att gå ned till järnvägsstationen, när hon for. Hon hade ju skrifvit huru dags hon reste, således var det underförstådt, att om han ville kunde han få komma. Men han kunde ej förmå sig därtill. Han måste ju erkänna, att hvarje ord, hon skref, var sant, men likafullt — t- hon borde ha älskat honom så mycket att hon varit blind för hans fel.

Brefvet lydde:

»Mer än en gång under sista tiden har du frågat mig, hvad det är som tryckt mitt sinne. Och hvarje dag har jag tänkt göra en förklaring, men jag har ej kunnat det. Jag har varit feg. Och jag är det ännu, ty jag vågar ej personligen säga hvad jag nu skrifver.

»Det är troligtvis sista gången, du får ett bref från mig. Ty det är bäst, att vår kärlekshistoria nu slutar. Du har varit och du är ännu, Maxime, så mycket för mig, men det blir ändå bäst så. Detta dolce far niente-lif som jag för vid din sida är icke mitt, det är inympadt på mig. Att alltid uppskjuta allt allvarligt, att alltid gå som på mjuka mattor, alltid endast »njuta» lifvet, kan jag ej längre. Ingen kan intensivare än jag älska lifvets högtidsstunder, man de få ej blifva hvardagsmat, då slappnar man, liksom magen tröttnar