Sida 544
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
CARL SNOILS K Y.
tt par ord till Carl Snoilskys bild» begärde utgifvaren. De äro både lätta och vanskliga att lämna. Lätta därför, att man gärna skrifver om det man med sin sympati omfattat sedan ungdomsåren, vanskliga därför att ett närmare ingående på detta ämne skulle kräfva ett utrymme som icke »Hvar 8 Dag» kan ställa till förfogande. Det blir att upprepa det som ofta sagts om den man inom Sveriges diktkonst, hvilken vid sin femtioårsdag af sin skaldebroder Viktor Rydberg hälsades med tillropet Princeps poetarum — skaldernes furste — och det är icke mycket frestande.
Men eftersom jag kommit att nämna skaldens femtioårsdag och den hyllning, han då mottog från Sveriges hela litterära värld, lockas jag att i »Hvar 8 Dags» spalter begära rum för några rader, med hvilka jag i min ringa mån sökte bidraga till denna hyllning, låt vara att de redan förut kommit en eller annan för ögonen. De afsågo att lämna en skildring af det intryck Carl Snoilskys Dikter — den samling, som nu bär ordningsnumren I* — gjorde på det släkte som var ungt, när de sågo dagen:
Vi voro en krets Upsalaungdomar, som blifvit studenter år 1870 eller åren närmast förut, och som egde en smula vittra intressen.
Alla hade vi på vår bokhylla — vid sidan af Lunings Edda, Ribbings Grundlinier och Naumans Statsförfattningshistoria — en liten volym, som plägade skänka oss mången kär stund emellan ten-tamensläsningen. Det var en oktav, i gredelin klot, som utkommit julen förut.
Hvarje ungt släktled har nu en gång sin favoritskald, hvars dikter det lär sig utantill. Och vi lärde oss snart de två hundrade sidorna; — mycket fortare än det vi egentligen skulle lära oss.
»I moget kloke, I öfversluge Er har jag föga att bjuda på!
Du varma hjärta på tre och tjuge,
Du vet jag säkert skall mig förstå.»
Om vi förstodo honom!
Enhvar fann där något för sig. Min romantiske kontubernal, Byronssvärmaren, föredrog hälst:
»Det är så mörkt och si öde I Mocenigos palats,
Det är som om idel döde Där hade sin boningsplats.»
Den erotiskt lagde bland kamraterna gnolade sitt:
»Vackra Giacinta, jag håller vid trappan, Plaskar i gränden med sluten gondol»
fastän det hvarken fanns gondoler i gränderna vid Fyris eller goda råd på »persikor» och »grekiska viner».
Och en fanns där också, som företrädesvis bar på läpparna slutstroferna i »Neros gyllene hus» med deras frihetsentusiastiska utrop:
»Ställ upp på pelarn en annan En genius som blickar fritt Med flygande lockar kring pannan Och mössa af frygisk snitt.»
Det är nu mäkta länge sedan.
Två eller tre gånger ha vi redan sen dess måst ändra första siffran i vårt ålderstal. — Döda äro nu både »romantikern» och »erotikern». Och splittrade vida omkring och i skilda fylkingar de andre kamraterna i vår vittra junta.
Men på bokhyllan bakom mig står ännu boken från 1869, mäkta sliten i ryggen och med osäkra segelgarnsfogar.
Aldrig kommer jag mig för att låta binda om den i samma slags band som dess yngre syskon. Ty just vid boken sådan den nu en gång står där, just vid detta gamla slitna band med dess violetta klot, äro så många vemodsdigra och ungdomsfagra minnen knutna, minnen från den tid, »då man var ung och var student, och ingen annan sorg försökt än att mustachen växte trögt».
Den är, om någon, min »ungdomsbok».
Och den var f. ö. hela det släktes, som under 1860-talets senare hälft och i början af 1870-talet sökte poetiska uttryck för ungdomshjär-tats fröjder och ve.
Tiderna hafva sedan dess skiftat, men Carl Snoilskys dikter äro oss alltjämt lika kära, äfven de hvilka i st. f. ungdomsrosornas blodfulla rödt, bära färg af alpblommans »Edel-weiss» eller som ha något af de svenska ängsblommornas blått och gult i sin ton och stämning.
* Det är för öfrigt ej skaldens första samling. Därförinnan hade han utgifvit »Smådikter» och »Orchidéer» af Sven Tröst. Men det var den första, som bar Carl Snoilskys namn på titelbladet.
Källa: Project Runeberg ·