Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

GULDTÖRSTENS OFFER

och förklaringen återgaf hans bakom monokeln förvånade öga ett visst lugn. White kände igen uttrycket och förstod hvad det betydde.

»Här ha vi en som går rak i ryggen!»'utropade han med ton af lättnad. »Den karlen har exercerat!» fortsatte han, när den nykomne gick förbi Joan med en ganska stel bugning.

»Ah, det är ju detektiven», förklarade Joan. »Så stort sällskap, kan ni förstå, och så blandadt. Så är det hos alla. Se här ha vi ändtligen Tony!»

Tony Cornish höll just på att bana sig väg fram till dem. Han skakade hand med en biskop, i det han armbågade sig fram genom rummet, och det med ett ansikte så fromt som om han varit en pastorsadjunkt. Nästa ögonblick slog han en baron i ryggen just när denne ädling kommit till klämmen i sitt anförande.

Vid åsynen af Tony Cornish blef Joan allvarsam och hon vände sig mot honom med detta något frånvarande ansiktsuttryck, som man alltid kan vänta hos en kvinna, hvilken är intresserad af alla dagens stora händelser. Men innan Tony hann fram till henne, hade hon hunnit sätta på sig en mycket kvinlig och nästan gammalmodigt förlägen min.

»Ack, här kommer mamma!» sade hon med en blick åt sidan om Cornish, som var följd hack i häl af en liten hopskrumpen äldre dam.

Lady Ferriby tycktes ej finna det trefligt. Hennes blick flög misstänksamt från det ena ansiktet till det andra, som om hon sökte en vän utan vidare hopp att finna någon. Kanske hon, som så mången annan, betraktade världen från den synpunkten.

Cornish skyndade fram. »Mycket folk», sade han och tryckte Joan’s hand.

»Ja», svarade hon allvarligt. »Det bevisar bara, att det, när allt kommer omkring, fins mycket godt i människonaturen och att i fråga om en rörelse som denna alla, stora och små, äro lika.»

Cornish nickade sitt lifliga bifall, liksom vi alla acceptera dessa sociala »fakta» för dagen, hvilka så ofta upprepas men aldrig vägas på en våg. Därpå vände han sig till White och klappade denne soldats arm med eftertryck.

»Det enda som duger nu för tiden», sade han, »är att utmärka sig i någon stor rörelse för mänsklighetens väl.»

Joan hörde hans ord och såg på honom med halft tvifvel.

»Och jag ämnar komma fram i världen, min kära Joan», fortsatte han med ett allvar, som alldeles förändrade hans ansikte. Men det försvann snart för detta leende, som han alltid var färdig med. En skarp iakttagare skulle ha undrat, under hvilken mask den verklige Tony Cornish fanns.

Major White blickade sin vän stadigt i ögat. Majorens ansikte förändrade däremot aldrig uttryck.

Fram till dem kom just nu lady Ferriby — ett tyst fruntimmer med bekymmersamt ansikte, klädd i svart siden och oskattbara spetsar. Trots sitt hvita hår och skrynkliga ansikte uppbar hon sin dräkt med denna värdighet, som inger vördnad hos hög och låg. Man var rädd för lady Ferriby och yttrade sig föga om henne. Man gick i regeln åt sidan, när hon nalkades. Och när hon gått förbi med sin misstänksamma blick, skakande på sitt böjda hufvud, hviskade man att där gick en kvinna med ett romantiskt förflutet.

»Tony», sade hennes nåd, »de ha ätit upp alla smörgåsarne».

Det var något i hennes röst och i hennes sätt att vidröra Tony Cor-nish’s arm med solfjädern, som gaf en aflägsen antydan om, att denne societetsfjäril kommit en af hennes hj ärtas strängar att vibrera.

Hvem vet?

Kanske på den tiden, då lady Ferriby spelade sin roll i den romantiska historia, hvilken alla glun-kade om och ingen kände till, det funnits en annan T ony Cornish — munter och glad, lättsinnig och sorglös och dock i stånd att göra en viss kvinna lycklig.

»Kära tant», svarade Cornish med en nonchalans som ingen annan vågade visa henne, »väl-görenhetsmänniskor äro alltid gh—ska. Och hvar-enda dygd dessutom — måttligi.et, älskvärdhet, ödmjukhet — tjänar endast till att hämma det goda lynnet och öka aptiten. Gif dem biscuits, tant.»

Han bjöd henne armen och förde henne till buffetrummet. När hon passerade de fyllda gemaken for hennes lifliga, forskande blick från det ena ansiktet till det andra. Hvad hon i sitt hjärta af-skydde alla dessa människor! Deras största brott var att de åto och drucko. Ty lady Ferriby var själfva girigheten.

Vid öfre ändan af salen fanns en låg estrad, som tjänade till en lugn fristad för sömniga »förkläden» vid sådana tillfällen som herrskapet Ferri-bys årliga stora bal. I kväll funnos där inga »förkläden». Är inte välgörenheten både det säkraste och mest lugnande i den vägen? Skyler icke dess vinge så väl öfver en hel del små oförsiktigheter?

På denna estrad uppsteg nu, bland palmer och chrysanthemumväxter, en stor korpulent, bolster-liknande herre. Han höll ett papper i handen och bar ett diskret leende på läpparne. Han intog samma hållning som en person hvilken tvekar att äska ljud inför en så väluppfostrad samling. På hans höga smala panna sken kandelabrarnes skarpa ljus. Detta var lord Ferriby — en man, hvilkens bästa vän sade det bästa han kunde om honom när han beskref honom som »välmenande».

Lord Ferriby hostade lätt, hvilket var tillräckligt för att framkalla ett ögonblicks lugn. Under tystnaden stod en välklädd prästman på tå och hviskade något i lordens öra.

»Hm, mina damer och herrar», började lord Ferriby. »Hm, I veten alla hvarför vi kommit tillsammans här i afton. I veten alla att lady Ferriby och jag äro mycket hedrade af eder härvaro. Och — hm — jag är säker —»

(Forts.)