Sida 13
4. Armodet bland de tyska industriarbetarne
lärda arbetare erhålla något mer och således många andra arbetare mindre. Och det förtjänar anmärkas att vetenskapsmän ej sällan påpeka att dessa låga inkomster i många fall ingalunda äro nog för en riktig lifnäring: i Rhenlandet beräknas 1,000 kr. vara af nöden för en större familj, som äter kött två gånger i veckan; men äfven de bäst betalade arbetarne ha sällan öfver 900 kr.; en del würtembergska väfvare förtjäna blott 420 kr. då 700 anses vara det minsta nödiga o. s. v.
De kvinliga arbetarnas olidligt låga löner hafva särskilt i Berlin gifvit anledning till en “kvinnorörelse“ — som dock fick ett hastigt slut, därigenom att polisen upplöste de kvinliga arbetarföreningarna. Man hade beräknat att 7,50 kr. i veckan vore det minsta en kvinna i Berlin möjligen kunde existera på — för förströelse och sjukdomsfall eller besparing för tider af arbetsbrist var då intet medtaget. Och likväl fins det mycket få arbetsgrenar i Berlin, i hvilka kvinnor ens genom oaflåtligt, strängt arbete från bittida till sent kunna ernå en veckoförtjänst af 8 kr. Enligt resultatet af en undersökning, som föranstaltades af en kvinlig arbetareförening 1884, växlar en fabriksarbeterskas veckoförtjänst mellan 5,40 kr. och 8,10 kr. vid en daglig arbetstid af 9 till 10 timmar (söndagsarbete af växlande längd inberäknat). Tvätterskor ernå med 10 timmars
Källa: Project Runeberg ·