Sida 16
1. Om glaciärer eller jöklar, deras utbredning, deras rörelser och däraf förorsakade bildningar. Dessa bildningars förekomst långt ifrån nutidens glaciärområden utgör bevis för en tid med strängare klimat, istiden
förekommande åsar, skall man finna huru de i sitt förlopp i hög grad likna floder med deras bifloder (se fig. 5); men att de framgå tämligen oberoende af markens ojämnheter, fortsätta öfver smärre höjder, dalar och sjöar. Vidare finner man, att de till sin riktning tämligen nära öfverensstämma med bärghällarnas refflor, och att biåsarna tillstöta från nordsidan. Man har också funnit, att de stenar, som ingå i åsens massa, till största delen bestå af bärgarter, som finnas i fast bärg åt åsens nordända, under det att stenar, som finnas i fast bärg endast sydligare, icke ingå i åsen. Åsen hvilar ofta direkt på den refflade bärghällen, däremot betäcker stundom den varfviga leran dess sluttningar, hvaraf framgår, att åsen är bildad före denna leras afsättning. På grund af ofvan anförda egendomligheter i åsarnas förekomstsätt och byggnad har man sökt förklara deras bildning på följande sätt.
Smältvattnet från den stora landisens yta och från dess inre sökte sig genom isens remnor ned till dess botten, där det samlade sig till rännilar, åar och älfvar ungefår såsom vi kunna se vid nutida glaciärer. Utsatt för trycket af det landisens remnor fyllande vattnet framdrefs det i dessa åar och älfvar med en betydande kraft ungefar såsom vattnet i en vattenledning framdrifves på grund af vattentrycket. Och liksom i en vattenledning voro dessa åar och älfvar icke strängt beroende af markens ojämnheter, utan ilade fram vid isens botten genom istunnlar, som det utarbetat utan att i detalj följa alla underlagets ojämnheter. I dessa tunnlar samlades, stenar, grus, sand och stoft från den med moränmaterial starkt bemängda landisens bottenlager. Detta material rycktes med af det framilande vattnet, rullades och rundades, och aflagrades först framme vid istunnlarnas och älfvarnas utmynnande vid landisens bräm. Det gröfsta gruset och rullstenarna afsattes först; litet längre ut från mynningen hopades det finare gruset och sanden, och det finaste slammet fördes ännu längre ut i hafvet, på hvars botten det afsattes såsom den förut omtalade varfviga leran. När nu isen under den fortgående klimatförbättringen förflyttade sin främre kant, sitt s. k. bräm, bakåt allt mera mot norr, förflyttades i samma män dessa tunnelälfvars mynningar och därmed de vid dem försiggående grusaflagringarna i samma riktning. Så uppkommo våra
Källa: Project Runeberg ·