Istiden : Ett skede i jordens historia

Härtill kommer vidare den glaciala eller varfviga leran, som ur den försvinnande isens glaciärälfvar afsatte sig efter hand framför glaciär-isens främre gräns och därför blef lagrad ofvanpå nyssnämda bildningar. Såsom förut framhållits, är denna varfviga lera i allmänhet en i hafvet afsatt aflagring (fynd af hafssnäckor, hvalfiskskelett m. m.); af de i leran förekommande djurformerna kan man vidare sluta, att afsättningen skedde i ett haf med samma klimatiska villkor som nutida polarhafs; hvilket ej må förvåna oss, om vi betänka, att vid tiden for denna lerafsättning glaciärer funnos i omedelbara närheten af, ja till och med nådde ut i det haf, där lerafsättniogen ägde rum.

Om vi följa denna leras utbredning i vårt land (jfr. kartan fig. 7), så finna vi, att den förekommer allmänt i hela mellersta och södra Sverges slättbygder och att den i norra och mellersta Sverge når en höjd öfver hafvet af ända till 100—200 meter; att alltså hafvet vid tiden för inlandsisens afsmältning stod minst så mycket högre än nu. Af södra Sverge nådde sålunda förutom Skåne endast de högländare delarna, företrädesvis småländska höglandet, öfver vattenytan. Ifrån detta vattenstånd höjde sig landet småningom om också med åtskilliga vexlingar ungefär till sin nuvarande nivå. Nivåförändringar försiggå ock fortfarande vid våra kuster, men ett så högt vattenstånd som vid tiden för varfviga lerans afsättning har ej sedan dess förekommit.

Det är ej allenast från vårt land utan från flera andra delar af det norra halfklotet, som bevis föreligga om ett högt vattenstånd vid slutet af istiden. Dylika bevis äro snäckbankar, bildade af former, som nu lefva i polarhafvet. Sådana snäckbankar äro kända från Norges och Storbritanniens kuster liksom ock från vårt lands västkust (i synnerhet snäcklagren å Kapellbacken vid Uddevalla äro sedan gammalt vida beryktade). De norska fjordarnas strandlinier och terrasser, hvilka kunna nå 100—200 meter öfver den nutida hafsytan, äro likaledes minnesmärken från nivåförhållandena vid slutet af istiden. Och allmänt finna vi å våra fritt liggande bärg och bärgsluttningar klapperstensanhopningar och strandvallar som vittna om forntida höga vattenstånd. Den största höjd dit dessa gamla hafsstränder nått träffas i mellersta Norrland och uppgår till 270 meter.