Sida 4
1. Om glaciärer eller jöklar, deras utbredning, deras rörelser och däraf förorsakade bildningar. Dessa bildningars förekomst långt ifrån nutidens glaciärområden utgör bevis för en tid med strängare klimat, istiden
densamma och sedan se till, hvilka följderna däraf blifva. Det är då för det första tydligt, att den eviga snön genom sin öfvergång till dylik rörlig is icke obegränsat kan tillväxa i mäktighet, då ju isen liksom rinner undan i samma mån som den bildas. Lika litet kan denna is obegränsat tilltaga i utbredning, ehuru isen är stadd i en ständig rörelse utåt, ifrån de områden där de alstras. I samma mån nämligen som den skrider framåt och ned mot dalarna, kommer den till trakter med mildare klimat och blir därför utsatt för en allt starkare afsmältning. Den når till slut en gräns, där afsmältningen blir tillräckligt stor för att förvandla isen i vatten allt efter som den skrider framåt. Denna gräns ger sig tillkänna därigenom, att den nedskridande isens främre ända skenbart står stilla. Om så några kalla, snörika år inträffa, som öka isen, under det att afsmältningen minskas, kommer den främre ändan af isen att rycka ned något längre; omvändt om det inträffar några jämförelsevis milda eller mindre snörika år, så tar afsmältningen öfverhand, och isen förtäres hastigare, än att den genom rörelsen hinner ersättas; det inträffar då ett tillbakaryckande af isens främre gräns. Man känner ifrån många af vår tids nedisningsområden dylika växlingar i isgränsens läge, som måste tillskrifvas växlingar i temperatur- och nederbördsförhållanden.
Innan vi ingå på en närmare redogörelse för isens rörelse och de däraf förorsakade förändringarna i jordytans beskaffenhet, må vi ta en hastig öfverblick af jordens nuvarande mera anmärkningsvärda nedisningsområden.
Det mäst betydande på hela norra halfklotet träffa vi på Grönland, som till allra största delen är öfverhöljt af en ismassa, hvars mäktighet helt säkert i medeltal öfverstiger 1,000 m., kanske öfver stora sträckor når detta tal dubbelt. Endast vissa kuststräckor, och i deras grannskap en och annan hög fjälltopp äro fria från is. Denna ofantliga landis är stadd i en långsam rörelse ut ifrån landets inre. Till följd af sin mäktighet skjuter isen långt ut i hafsfjordarna utan att brytas. När den emellertid träffar på större hafsdjup, lösbrytas väldiga isblock till följd af vattnets lyftkraft; denna företeelse, som försiggår under häftigt dån och brakande samt framkallar våldsamma brottsjöar, kallas af hvalfångarna för “isens
Källa: Project Runeberg ·