Sida xxx
Den gamle knekten och Fänrik Stål, af C. G. Estlander
c. G. ESTLANDER.
under arbete med fasthållande af deras olika ton och tillgodoseende af deras särskilda intressen. Beviset blir så mycket fullständigare, som i det nämnda manuskriptet finnas jämväl antecknade några verser hörande till den först par år senare fullbordade «Fältmarskalken», ehuru icke där begagnade.*
Som ett sidostycke till «Sven Dufva» står «Torpflickan», iförd samma metriska omklädnad, blott att förra versparet har kvinnliga rim. Också den ringa hyddans dotter är beredd att för sina fäders jord offra det käraste hon eger, hon velat lefva tusen år för att sörja den fästman, som hon tror vara fallen i striden, och med denna sinnesstämning är hon en sannskyldig syster till skogstorpets högsinnade flicka, i «Molnets broder». Men hennes öde är mycket bittrare än dennas. Molnets broder har gått segrande i döden för sitt land, hans minne kan begråtas som en afton gråter dagg om sommarn, full af ljus och lugn och sånger och med famnen sträckt mot morgonrodnan; hennes älskade däremot har flytt med skam ur striden, har svikit sina bröders hopp och sina fäders jord, och för henne har lifvet mist allt värde. I båda dikterna är samma höga idealitet, samma varma upphöjda tänkesätt som hänföra läsarn, men för skalden var det tvifvelsutan lättare att med det direkta, obrutna förloppet i « Molnets broder» hålla läsarn i denna upphöjda stämning, än vid det tragiska omslag, som eger rum hos »Torpflickan». I »Molnets broder», som skrefs då skalden var mer än tio år yngre, är bildspråket med det rikaste i hans hela diktning, hvilket i sin mån bidragit att bevara den ideala lyftningen. Här är språket mycket enklare, ingen utförd liknelse pryder diktionen i »Torpflickan», om naturen ger han blott några snabba antydningar och helt oförmedladt står flickans ädla tänkesätt i all dess hopplöshet himmelsvidt utöfver modems vulgära klokskap. Och ändock, huru känner man sig icke fasthållen i denna ideala rymd, så att intet tvifvel uppkommer om sannolikheten af hennes tal och tankar! Därtill bidrar också, hvad Cygnaeus med rätta beundrar såsom djupt rörande, den milda ton flickan har i samspråket med modem, som dock med sina rådslag gjort lifvet för henne omöjligt.
Appelqrist, Varianter, p. 57. Strömborg, Biografiska anteckningar, IV: 2, p. 7.
Källa: Internet Archive ·