Sida 1
Den gamle knekten och Fänrik Stål, af C. G. Estlander
DEN GAMLE KNEKTEN OCH FÄNRIK STÅL.
Liksom »Molnets broder» är «Torpflickan» en bild från folkkriget utanför de reguliära truppemas valplatser. Som från ett skördefält återvänder en skara landtmän, sedan en fientlig krigartrupp blifvit nedgjord eller fången. Den tågar fram glad och trött, utan att man ser spår af sårade eller något bekymmer om de på stridsplatsen fallne. I hvilket af Finlands krig händelsen tilldrar sig anges lika litet här som i »Molnets broder», men då man vet huru under sista finska striden allmogen i Karelen, i norra Tavastland, i södra Österbotten, tog försvaret i egen hand och då dikten är införd bland Fänrikens sägner, är bristen på tidsbestämning icke kännbar och knappheten i öfrigt i anseende till yttre drag fullt öfverensstämmande med diktens ideala uppgift att vara en bild af förloppet i den spanande, sörjande och till sist förtviflande flickans själ samt därmed en bild af den renaste fosterlandskänsla.
Med «Sven Dufva» är man redan långt ifrån «Den gamle knektens» föreställningssätt, och med »Torpflickan», sorglig som denna sägen är, är man knappast närmare. Runebergs sångmö hade icke för afsikt att låta sig binda i någon viss, af gammalt gifven folksångsform, finsk eller engelsk. Någon gång upptar hon sedan kända versmått från andra författare, såsom Tegnérs i Kung-Carlssången, som Runeberg använder i »Veteranen» och »Konungen», men så att innehållets, diktionens och däraf äfven tonens olikhet gör anslutningen föga märkbar. För det mesta äro dock versbyggnaderna originella uppfinningar, i hvilka spåren af tidigare folksångsformer ingå endast som mer eller mindre igenkännliga element. Äfven i afseende å versifikationen gäller Chr. Molbechs ord i en anmälan af Sägnerna i det på sin tid så ansedda Faedrelandet. Fänrik Ståls sägner, säger han, påminna om folksånger, men sålunda att de äro originella skapelser af en likaså konstbildad som nationell skald. De äro »folksägner från början af det igrde århundradet och från Finlands senaste hjältetid; men de äro tillika romanser eller episkt l3Tiska sånger, sådana man diktar dem i medlet af det igrde århundradet, utan någon tillsats af föråldrade former och maner i diktningen».
I enlighet härmed försvinna ock spåren af »Den gamle knektens» inflytelser i de efter 1846 diktade Sägnerna. I »Kulneff» finner
13
Källa: Internet Archive ·