Sida 53
Sergel i Rom 1767—78
6 1
härstammande Faun, som så pass mycket liknar hans modellerade bild, att den måste betraktas såsom ett af kompositionsstadierna på den väg, som förde till den fulla lösningen af det plastiska problemet.
Jag skall i denna uppsats, som hufvudsakligen vill vara en historisk redogörelse för Sergels verksamhet, icke uppehålla mig länge vid skildringen eller det ästetiska bedömandet af detta eller öfriga hans verk, i synnerhet som jag under berättelsens gång får tillfälle att karakterisera Sergels konstnärsskap och särskildt dess förhållande till antiken. Jag får i stället hänvisa till
Faun. Teckning i rödkrita af J. T. Sergel. Senast 1770. I Nationalmuseum.
den allmänt kända bilden sjelf och till de flere ästetiska analyser deraf, som redan sett dagen, särskildt Nybloms och Langes.
Blott ett par anmärkningar vill jag infoga till belysande af Faunens betydelse i Sergels hela alstring och till förklaring på det stora uppseende, den redan vid sitt framträdande väckte.
För det första: man kan icke önska ett mera talande intyg om det ifriga naturstudium, den unge artisten dessa få år bedrifvit. Med en fullärd mästares kunskap beherrskar han naturformen in i de minsta detaljer. Der finnes nästan ingenting qvar af vedertaget manér, icke ens antikt, ännu mindre rokoko.
Men vidare, denna säkra formkännedom är icke någon död kunskap, den verkar minst af allt som pedantisk lärdom. Tvärt-
Källa: Internet Archive · ·




































































