Sida 59
Sergel i Rom 1767—78
och sitt släta hull enkom syntes egna sig för den Sergelska mejselns delikata behandling.
Sergel hör icke till dessa lättskapande artistnaturer, sådana som Thorvaldsen, hos hvilka de konstnärliga tankarna födas fullfärdiga med ens. Han söker, ändrar, letar sig fram, tills han finner den slutliga formen. Betecknande för Sergel är ett yttrande, han en gång fäller till lärjungen Byström, som redan såsom ung visade en oroväckande lätthet att producera: »öfverlemna er icke åt er lätthet att arbeta, den är stundom farlig. En artist måste göra om gång på gång, om han vill vinna sitt mål.» (Brefvet af den 15 januari 1813.) Egde vi i behåll alla de teckningar och skisser med penna och lera, som en gång utgingo från hans hand, skulle vi nog ega ännu flere bevis derpå, än dem vi redan ha.
Till Diomedes finnes bland Sergels efterlemnade papper ■en teckning i bläck, som ungefärligen motsvarar den färdiga skulpturbilden; men derjämte en intressant bläckskiss, som visar, hur han ett ögonblick tänkt sig Diomedes i grupp. Den unge hjelten är der sammanstäld med en annan och som det tyckes mindre ungdomlig figur (Odysseus?), ungefär så som Qvarnström har sammanstält Höder och Loke i sin bekanta grupp. Af skulpturarbeten finnes i Nationalmuseum en liten lerskiss (nr. 495) och en större terrakotta-modell (nr. 455) samt i konstakademin ett gipsexemplar i full storlek (nr. 283). I den första är formbehandlingen något kraftigare, i den andra mera glatt, i den sista och
Göthe, yokau Tobias Sergel.
af J. T. Sergel i Rom, 1770-talets början. I Nationalmuseum.
5
Källa: Internet Archive · ·




































































