Sida 14
1. Historisk Öfversigt
bygga flera dylika. På Colebrook-Dale-skenorne, som hade en något konkav yta, rullade vanliga hjul utan flänsar, så att vagnarne kunde i hvarje ögonblick glida ur banan. År 1776 erhöllo skenorna på insidan en förhöjning, hvilken qvarhöll vagnarne i spåren, hvarjemte de nu fästades direkte å tvärsyllarne utan fortlöpande stöd. 1793 använde först Josua Burns stenblock i stället för träunderlag å banan från Lawson-grufvan vid Newcastle, och fästade skenorne å dessa medelst trä- och jernbultar.
12. Hvarför bibehöll man ej flänsformen på skenorna, som ögonskenligt hade den stora fördelen, att de kunde befaras med vanliga fordon?
Denna form medgaf hopande af orenligheter, såsom sand, jord, stenar etc., å skenorna, hvarigenom fordonens glidande ur spåret betydligen underlättades. Då man derföre på grund af erfarenhet om huru betydliga tyngder, som kunde med ringa krafter å jernvägar fortskaffas, företog sig att göra fordonen tyngre, hvarigenom olägenheten vid deras glidning ur spåret ökades, så återkom man till den gamla formen på hjulen och gaf dem flänsar, hvarmed de qvarhöllos på de släta skenorna.
13. Hvilken form erhöll nu skenornas underkant?
För att kunna aflägsna stödpunkterna och med bibehållande af samma bärförmåga minska skenornas massa, konstruerade man dem i stycken, hvilkas längd var lika med afståndet mellan stödpunkterna eller stenblocken, hvilkas öfverkant bildade en rak linie, och hvilkas underkant var bukigt böjd med afseende på bärighetsförmågan. Först år 1800 användes af John Outram skenor af denna form å jernvägen från Little Eaton i Derbyshire, och derefter i
Källa: Project Runeberg ·