Jernvägs-skola

vi först 1805 vora i verksamhet pä banan från Merthyr Tydvil. De voro byggde af Trevethik och Vivian och patenträtt å dem beviljad redan 1802. Redan dessa machiner egde nästan alla de väsendtliga delar, som finnas hos våra nuvarande ångvagnar, och framrullade å skenorna utan tandade hjul.

21. Hvarför kommo ej ångvagnarne nu i bruk?

Eget nog trodde så väl uppfinnaren af dem, som äfven alla samtida mechanici, att de glatta hjulens adhesionskraft till skenorne ej skulle vara tillräckligt stor för fortskaffandet af tunga vagntåg, eller bestigandet af starka lutningar, och ett underligt öde fogade så, att man under hela 14 år sysselsatte sig med konstruerande af sådane machiner, vid hvilka hufvudsyftet var uppnåendet af en större adhesionskraft mellan hjulen och skenorna, i stället för att genom ett försök öfvertyga sig om den verkliga tillräckligheten af de släta hjulringarnes friktion mot skenorna.

22. På hvad sätt sökte man vinna denna ökade adhesion mellan hjul och skenor?

Sjelfve Trevethik hade jemte skenorna ännu en träbana, uti hvilken hjulspikarnes utskjutande hufvuden intrycktes. 1811 tog Blenkinshaw patent på en machin, som sattes i rörelse förmedelst ett kugghjul, hvilket grep in i en med kuggar försedd skena. Chapman trodde sig 1812, genom förökande af drifhjulens antal till 8, kunna vinna målet. Vid samma tid gåfvo Gordon och Gurney ångvagnarne ett slags mekaniska ben, hvarmed de framskötos på det sätt, att benen vexelvis stampade mot vägen.