Sida 104
Prag.
het. Kläder hängde ut att torka ifrån fönstren — barn lekte i rännstenarne — husmödrarne konverserade på trösklarne — en student (skägg och mössa stämplade honom som sådan) underhöll, stående på gatan, genom det öppna fönstret, en lillig konversation med en rätt näpen Judinna, som sydde. Han tycktes vilja förmå henne att lägga bort nålen. Slutligen förklarade han, att det vore för hans vighet ett intet, att praktisera sig in genom fönstret. Jag vet icke om den unga Judinnan var nog rask att tvifla derpå — problematiskt torde i alla fall vara, huruvida studenten, då fönstret skulle stängas, befann sig inom eller utom detsamma. En man, antagligen af arbetsklassen, trängde sig, temligen rusig och temligen knapphändigt, fram på gatan, som dock ingalunda kunde anses smal för någon annan, än honom. Men han tycktes ha föresatt sig, att utgöra en medlande princip emellan de båda husraderna, och girade städse behändigt öfver frän den ena till den andra, utan att egentligen med förkärlek omfatta någondera. Jag var för mycket patriot, att kunna undertrycka en känsla af glädje, då jag mötte honom. Det var den första rusiga person, jag såg på utländsk botten. Han erinrade mig om mitt fädernesland. Lefve Sverige!
Waldsteinska palatset är tungt, dystert, imponerande, som Waldstein sjelf — man nästan frestas tro, att planen till denna byggnad är sprungen ur hans egen tanke — slottet är ka-
Källa: Project Runeberg ·