Sida 124
Modellens hämnd. Skizz från München.
slingrande hennes lif, sagta glidit ned öfver den divan af grönt sammet, på hvilken de båda gestalterna föreställdes hvila.
Konstnären stod länge, granskande, inför sitt verk. Mera än en gång jemkade han pa den gröna skärm han bar för ögonen. Slutligen kastade han, i ett anfall af otålighet, den ifrån sig, långt bort, i ett hörn af rummet. Hans länga hår föll nu okammadt och dammigt ned ikring hans magra, skarpa ansigte, mot hvars matta, lefnadströtta uttryck de stora, flammande ögonen gjorde ett eget afbrott. Han rätade sin hopböjda gestalt, liksom lyftades han vid åsynen af sitt eget verk. De tunga skryn-korna försvunno plötsligen ur hans panna, och der låg ett ögonblick glansen af en förklaring. En inre, stolt, belönande känsla sade honom, att hvad han gjort var godt.
I detsamma inträdde i rummet en qvinna. Det var synbarligen originalet till Judith. Hon ■var starkt och kraftfullt byggd, med ett skarpt markeradt ansigte. Hennes gång hade någonting stolt. Hennes ögon sköto flammor. Hon var Romarinna. v. Hagen hade första gången sett henne pä en Osteria i trakten af Rom, under den tid han inom den eviga stadens murar tillbragte en del af sina läro-år. Hans artistiska uppmärksamhet väcktes genast af det plastiska i hennes former. Hon blef hans modell; han tröttnade aldrig att se henne i de djerfva attityder ur antiken, hvartill hennes
Källa: Project Runeberg ·