Sida 8
Sjöresa. — Lübeck. — Hamburg.
volterande sätt. Prejeriet hade stigit till en oerhörd höjd; man oekrade mera än judiskt med olyckan. För en körsla med en rustvagn och ett par hästar fordrades tvåhundrade mark kurant. Arbetskarlen begärde för en börda värdet af ett legohjons årslön.
Hamburgarne hade hört nog. De läto nedkasta sina kappsäckar i lotsbåten och beredde sig att genast lemna fartyget. En af passagerarne betygade dem sitt deltagande i den olycka, som, enligt deras egen, nu mera stadgade öfvertygelse, icke gått skonande förbi deras boningar, utan antagligen i deras frånvaro hemsökt dem; men med en ton, som ingalunda klingade nedslagen, svarade honom den ene af de begge köpmännen: »I sådant fall blir det ingenting annat, än att börja på nytt igen. Jag står då endast på samma punkt, som för tio år tillbaka. I frågan om att förtjena är Hamburg, Gudi lof! ett bland de bästa ställen i verlden.»
Dylika exempel på den egna spänstighet i olyckan, som utmärker köpmanssinnet, hade jag, isynnerhet efter ankomsten till Hamburg, flerfaldiga tillfällen att iakttaga. Der förde man redan nya arbetsmaterialier fram till de nästan rykande ruinerna, och man gladde sig åt tanken, huru regelmässigt skönt Hamburg skulle åter uppstiga ur sitt grus. Mången skulle ha gråtit bittert på spillrorna af sitt omintetgjorda välstånd. Hamburgaren tänkte endast på möjligheten att åter bringa det till blomstring. Han
Källa: Project Runeberg ·