Sida 170
Modellens hämnd. Skizz från München.
efter sto do Maximilians ord för hans öra, och hans blod gäste vid tankan på en så djup förställning.
»Bravo! väl speladt!» skrek von Hagen , »hufvud et litet mera tillbakalutadt! Det ser stoltare och samvetstryggare ut! Se så! vidare i rollen! Jag vet, att du har läst ötver den väl, med honom till repetitör.»
»Frantz! Frantz! drif mig icke till vansinne! har du icke redan en gång i dag kränkt mig nog djupt? Har du icke, för allas ögon, stött mig ifrån dig, som en pestsmittad? Man kan lida mycket, men till slut . . . till slut blir måttet fullt och raseriet kokar öfver!»
»Gå på då och rasa», yttrade v. Hagen och kastade sig gäspande i en stol, »du tycks på fullt allvar ha beslutit, att vi icke skola fä någon sömn i natt.»
»Sömn, sömn», återtog Margarita med ett uttryck nästan af förakt, »tror du, jag kan sofva denna natt eller nästa natt eller någon natt härefter, förrän mina tårars källa är tömd och mina blodsprangda ögon sluta sig endast af vanmagt. Sömn! jag vill icke sofva! jag vill gråta öfver mig, olyckliga! och — öfver dig.»
»Du är mycket ledsam, Margarita!» yttrade v. Ilagen och sträckte sig. Han ansåg alltjemt Margaritas uppförande som en klokt öfverlagd och slugt fullföljd plan att föra honom bakom ljuset.
Källa: Project Runeberg ·