Sida 176
En Alpfärd.
Efter vildare, ängsligare, glädjelösare anblick , än sjelfva sträckningen af Via Mala, torde inan få söka till och med i Scliweitz, hvilket, efter hvad kändt är, har godt om utsigter, äfven af den föga upplifvande natur, som den nu ifrågavarande. Här fanns icke spår till något sublimt, icke ens till något storartadt, som lyfter sinnet och lifvar fantasien — inga Glet-scher speglade i sina blanka is-sköldar de genom töcknen förstulet smugna solstrålarne — ingen svindlande stor utsigt, oerhörd i vidd, ' oerhörd i skönhet, belönade vandrarens ansträngningar. På alla sidor omgifven af kala, nakna, dystra klippor, som lodrätt sänkte sig nedåt, med den fraggigt framforssande Rhen, tjutande som ett vilddjur, i djupet, vegetationen inskränkt till några kärfva, vresiga tallar, som ur klippskrefvorna kämpat sig fram i dagen, slingrade Yia Mala sin svindlande stig emellan bilder af hemskhet och förstörelse, med afgrunden under sig och afgrunden öfver sig. Man hissnade nemligen vid att följa dessa nakna, raka klippväggar på deras väg mot skyn; man hissnade vid att följa dem pä deras väg i djupet. Sjelf befann man sig midtemellan, på den vid klippan liksom genom något eget konstgrepp fastgjorda vägen, som, ,byggd i luften mera än på landbacken, på flera ställen mera är en balkong än en stig.
Sedan man länge haft Rhen, dernere i stenarne skummande af ilska, bredvid sig, ibland
Källa: Project Runeberg ·