Sida 203
Emellan Amstäg och Fluelen.
slängdes upp på suffletten. Slutligen kommo vi sjelfva.
Före oss befann sig i vagnen ett ensamt fruntimmer. Min kamrat tog plats midtemot, jag bredvid lienne. ' Damen hade, så vidt jag i skymningen kunde urskilja, nyss inträdt i de första dagarne af-sin andra ungdom, Tre eller fyra och trettio år hade väl antagligen kullrat sig utföre groparne i hennes kinder, icke utan att liar och der hafva lemnat igenkännliga spår af deras framfart. rTsnnes klädsel var vårdad > hennes sätt att föra sig icke utan en viss elegans, som dock vid närmare iakttagande syntes något studerad. Hennes åtbörder hade rund— ning och nästan behag, men ville lätt falla in i det storartade, lägo nära gränsen af det teatraliska. Ehuru i hennes leende röjdes den egna tomhet, som tiden ofta, serdeles på magra personer, lägger kring nedre delen af an-sigtet, var dock dervid draget kring läpparne icke utan ett intagande uttryck. Våra lielsnings-ord vid instigandet i vagnen besvarade hon på en vacker, starkt accentuerad Fransyska.
Nu smällde postiljonens piska. Vagnen sattes i gång.
»Adieu, Amstäg!» ropade min qvinliga reskamrat, i det hon, till en vink af afsked, sträckte ut armen genom vagnsfönstret.
Ett så lifligt farväl till ett ställe, på hvars mark man icke ens behagat sätta sin fot, föreföll mig besynnerligt. Det röjde en förmaga
Källa: Project Runeberg ·