Sida 202
Emellan Amstäg och Fluelen.
rastlöst framåtilande hjul execjvera på en hård landsväg med god resonnans-botten. Slutligen stannade bredvid oss ett åkdon, visserligen med sufflett, men i brist af fjedrar, hvilande på sjelfva stammen — ack! här åtminstone måste man erkänna, att lånta fjedrar dock varit bättre, än inga — en skakningsmachin, ungefär att jemföra med Skånes eller Uplands bondkärror — en kastmachin för arma passagerare, dem ödet kastat in i detta fruktansvärda åkdon, för att sedermera kasta dem, två mil, om jag minnes rätt, ända fram till Fluelen.
»Se der diligensen,» utropade en af de närvarande.
»Jaså!» svarade jag, i min häpenhet förgätande min Tyska. Delta, var således en diligens. Och jag, som hade tänkt mig den med interieur, kupé och rotonda, mjuk och beqväm, dynorna vaggande på resorter, i likhet med diligenserna i Bern och Lausanne — jag stod således framför den nakna verkligheten, ett åbäkligt, tillyxadt trädrangel, ännu knarrande efter nyss slutade ansträngningar, med hjul, som, glappande utåt, verkligen kunde förtjena namn af hjulbenta.
Imedlertid var här icke mycket tid till betraktelser. Hästarne voro redan ombytta, och kusken klättrade, i skinnbyxor och kragstöflor, upp på kuskbocken. Yåra kappsäckar hade man benäget fastgjort bakpå vagnen. Hattaskarne
Källa: Project Runeberg ·