Sida 207
Emellan Amstäg och Fluelen.
Den utomordentliga volubiliteten af vär grannes tunga gaf oss visserligen de bästa förhoppningar, att samtalet, äfven vår hjelp förutan, icke skulle afstanna; men emedlertid och för att icke någon skugga v af osällskaplighet mätte falla öfver oss, ansägo vi oss böra komma emellan med en anmärkning, att ehuru vidrig denna hyllning, såsom betald och (jvitte— rad, föreföll, måtte den, frivilligt skänkt af en enthusiasmerad publik, ha något oändligt hänförande, hvilket säkert vår vackra reskamrat mera än en gång varit i tillfälle att erfara.
»Mina herrar», svarade aktrisen med en lätt suck, »det är så litet, som är rose i våra theatraliska förhållanden, att man väl kan unna oss den korta triumfen af ett applådissement eller en iriropning. Samma ära har ju någon
gång varit delad af kulissmålaren och machini— sten. Man talar om att konsten är fri. Och det är sannt, att vi icke ha några andra despoter, än en hundradefemtio recensenter och en ungefär lika stark korps af klackörer. Gar-cia-Malibran trädde aldrig på scenen, utan att hvar hon visade sig, i Milano eller Neapel, i Paris eller London, just under de våldsammaste bifallsyttringarne, ljöd en gäll, genomskärande hvissling, ett klander midt i det allmänna lofprisandet, en sträf påminnelse, att tadlet aldrig sofver. På samma sätt träder sällan någon skådespelare upp på tiljan, utan att åtminstone i andanom höra hvisselpipan. Till och med en
Källa: Project Runeberg ·