Bref, anteckningar och skizzer från utlandet. Del 1

ocli nätt under tak, och ibland regnar det in pä den, just i dess mest enthusiasmerade ögonblick. Södern har då byggt bastantare. Den har murat mera gedigna boställshus åt Sången och Dansen. Men ett bland de kolossalast tilltagna ar ovedersägligen »La Scala.» Till och med en sylfid, sådan som Taglioni, bör har icke finna sig trångbodd. Då man ser denna teater, inbillar man sig, i rak strid mot historien, att den byggdes under folkvandringarne, för att ge galaspektakler åt någon af de öfver Norra Italien inbrytande stammarne med deras cprinnor och barn. Sjelfva Taglioni, med allt sitt ryg te, med hela gratien och poesien af sin dans, med lianden till afskedshelsning tryckt mot sitt hjerta, kunde icke fylla den. Visserligen var tilloppet ofantligt. Milano hade skickat till »Domen» för konstens dyrkan allt hvad det hade utmärkt, skönt, lysande. Men ändå var på parketten en och annan fåtölj ledig; ide ansigtsrader, som garnerade logerna, spordes mera än en lucka, och den fransyska vikomten Lara de Comminges, som, nyss med diligensen ankommen från Sesto Calendse, redan en timma efter spektaklets början inställde sig vid biljettkontoret, erhöll, detta oaktadt, en ypperlig plats på parketten.

Kanske anar den varde läsaren, att vi ändtligen hunnit ända till hjelten i vår berättelse. Men då vi öppet tillkännagifva honom såsom sådan, blir det äfven för oss en kär