Sida 275
La Dame Noire. Skizz från Milano.
Det tedde sig en bild af beställsamt, bullrande lif, allt för dessa begge damers hemskaflande från spektaklet. »Förnämt folk!» yttrade en ur hopen. »Skryt!» yttrade en annan. »Kör!» yttrade löparen.
Vagnen rullade bort.
Af en närstående erfor Comminges, att damen med den vackra dottren var furstinnan Marini, född Serbelloni, egentligen bosatt i Venedig, men som nu, för en arfsangelägenhet, vistades i Milano. Hennes kavaljer var f. d. legations-sekreteraren vid franska hofvet, signor Pozzi, i femton långa år furstinnans Cicisbé ocli' ständiga följeslagare. Retirerad diplomat hade han för sin förlorade verksamhet funnit en ersättning i Cicisbeatet. I sin fordna egenskap af embets-man hade han skrifvit noter. Som Cicisbé gjorde han det likaledes, men för harpa och uteslutande till sin herrskarinnas tjenst. Dessutom ritade han mönster och någon gång nystade furstinnan, för sysselsättning skull, silke öfver sig-norens begge i bedjande ställning utsträckta händer. Han var hennes kopist, hennes nystfot, hennes allt. »Hvad lycklig lott,» etc. brukade signoren gnola för sig sjelf, då han vaknade om morgnarne.
Den kavaljer, som förde unga furstinnan Marini, var prins Christoforo Rusca, hvilket namn i Italien alls icke klingar så ruskigt, som i Sverige. Familjen Rusca är nära besläglad
Källa: Project Runeberg ·