Bref, anteckningar och skizzer från utlandet. Del 1

stod som segrare i Berlin; han kunde fört skrif-bordet — derest han åtrådde det som minne — till Paris. Att sarga det, var ett lumpet skryt inför efterverlden, ett sätt att förbinda Fredrik den Endes namn med Napoleons, hvil-ket hvarken sänker den förres ära eller höjer den sednares.

Sanssouci är ett stort bevis, att, om äfven en ovanlig personlighet kan med sitt snille höja sig öfver sitt sekel, stannar han oftast inom det med sin smak. Det var då i dessa ängsligt regelräta gångar, i dessa på tumtalet beräknade terasser, med dessa qvadratiskt klippta träd, med denna natur i snörlif, som den ende Fredrik gaf efterverlden testamentet af sin åsigt om det sköna. Han trodde säkert, att idyllen ej kunde trifvas, om ej i alexandri-ner, och att naturen talade skönast i bunden stil. Här hade imedlertid den store mannen, stödd mot den verldsbekanta käppen, vandrat af och an i de lummiga alléerna; här hade han emottagit Yoltaire; här lågo hans små älsklingar af hundslägtet begrafna, hvar och en under sin liksten; här står den ländstol, der han uppgaf sin starka, verksamma anda. Och just till bevis på denna rastlösa verksamhet tjenar det, att han icke dog afklädd, i sin säng, utan ännu upprätt, ännu herre öfver sig sjelf, i den gamla, historiska kostym, som häfden tillägger Fredrik den Ende.