Sida 4
Ett barndomsminne
tisdag och fredag klockan half tolf gjorde den grannen sig påmind genom sitt klockspel. Någon gång fick jag tillåtelse att gå till hörnet af Tyska brinken, för att utanför sidenkramhandlaren Adolf Bellmans, Karl Mikaels sons, bod stå och se upp, huru de små klockorna rörde sig, ett ganska efterlängtadt nöje. Mindre nöjsamt, men riktigt rysligt storartadt var att höra stora klockan klämta vid eldsvådor.
Namnsdagsfesten firades inom barnafantasien med pomp och ståt, men i själfva verket förflöt den ganska stillsamt. Husfadern hade icke tid att festa, men då och då tittade han in från verkstaden och hade alltid ett gladt ord och en munter blick med sig. Nedslagen såg jag honom aldrig, fastän det ofta kunde vara bekymmersamt nog. Han arbetade från tidigt om morgonen till sent om aftonen sex dagar i veckan, sjöng gärna under arbetet och skämtade med gesällerna, men lärgossarna understodo sig icke att ens låtsa om skämtet. Husmodern var af ett stillsammare lynne, men glad och nöjd i de små vilkoren.
Hvarmed skulle man för öfrigt roa namnsdagshjälten? Syskon hade han icke och ännu hade han ej börjat skolan, så att lekkamraterna voro få. I huset fans visserligen en gård, men den var mera lik en brunn, och ännu aldrig har väl en solstråle trängt ned till dess botten. Någon lekplats hade man icke. I bottenvåningens förstuga var en krog, i synnerhet besökt af de gardister, som med sina
Källa: Project Runeberg ·