Sida 186
En fri teater
»se sig spelade», men allra mest de bland dem som trodde konsten och litteraturen icke kunna räddas genom andra än de slipprigaste eller rent af gröfst osedliga arbeten. Och med »unga» behöfver icke förstås personer under trettio år, utan till och med ganska ålderstigna, hvilka vilja anses för unga endast emedan de aldrig egt förmåga att tillkämpa sig någon aktningsfull ställning. Det är kanske i synnerhet de senare som skrika värst öfver misskännande, tillbakasättande och förföljelser. Nu skulle de ändtligen få hämd på det brackaktiga samhället.
Hr Antoines teater hade då fortgått i några år. De slippriga arbeten, som där uppfördes, emedan de voro omöjliga på andra teatrar, tillhörde dock sällan det glada området. Det kvicka skämtet fanns där vanligen icke. Löjet som försonar eller öfverskyler det vågade kände den teatern icke till. Det rysliga var deremot hemmastadt på den scenen, och ju gräsligare vanvett där framställdes, dess mera berättigad ansågs herr Antoines skådebana af dem som föregifva sig eller verkligen tro sig vara konstens räddare.
Bland de »horreurs» som Théâtre libre bjudit sin publik fans en »Julsaga» Conte de Noël, »mystère moderne» i två afdelningar, hvars innehåll här omöjligt kan i sin helhet berättas, men ur hvilken ett par scener måhända kunna i allra största sammandrag anföras. En kvinna förlossas, visserligen icke på scenen, men det är sörjdt för att man skall tro det försiggå invid scenen, i en svinstia.
Källa: Project Runeberg ·