Sida 189
En fri teater
Bland kvinnorna syntes en och annan karl, synbarligen en söndagsklädd arbetare. Församlingen var ganska tystlåten. Blott några lågt uttalade ord samt här och där ett gladt fnissande förnummos. Efter min ankomst anlände endast få nya åskådare.
Salens bakgrund var genom ett tudeladt förhänge skildt från teatersalongen, och genom öppningen mellan förhängets två delar gingo ett par personer oupphörligt ut och in, sysslande med scenens anordnande och sakta samtalande med sina bekanta bland åskådarne. Förhänget räckte ej högre upp än att åskådarne kunde se öfver det, om de stälde sig på gränsen mellan salongen och scenen.
Efter någon stund tändes en taklampa öfver scenen, men föreställningen tycktes icke därför komma närmare sin början. Jag vände mig till mina grannar på bänken och frågade, om de kunde upplysa, hvarför man dröjde så länge med »Anständigheten i Småköping». De trodde uppskofvet vara föranledt af att programmets tryckning fördröjts.
»Hvad bry vi oss om programmet?» sade jag.
»Jo, på det står hvad aktörerna heta», förklarade mina grannar, ett par hyggliga arbetare, och de tycktes anse, att de spelandes namn voro alldeles oundgängliga.
»Är det några riktiga skådespelare?» sporde jag.
»Riktiga! Ja-a, visst ä’ de riktiga, men inte bruka de spela på vanliga teatrar. Den som spelar bäst är vedhandlare, och han har också skrifvit pjesen, sägs det!»
Källa: Project Runeberg ·