Sida 191
En fri teater
radikal, men den förre gör dock åtskilliga invändningar ur klokhetssynpunkt. Postmästaren har nyligen anländt till Småköping och känner ännu ej mycket till människorna där. Hans företrädare hade begått själfmord, hvilket beröres i samtalet och godkännes. Presterna få mycket påskrifvet.
Efter en ganska lång dialog mellan de två männen, aflägsnar sig skolläraren, och postmästaren sysslar med sina bref, men expeditionen tyckes ej vara synnerlig vidlyftig vid det runda, med en hvit duk täckta expeditionsbordet. Allt är mycket husligt och familjeaktigt. Plötsligt instörtar en ung kvinna och kastar sig gråtande i soffan.
»Hvad är på färde?» frågar postmästaren. Jo, fruntimret hade varit på salutorget för att göra uppköp för hushållet, och där hade flera af stadens fruar varit ohöfliga mot henne och hon hade fått höra ganska sårande tillmälen för att hon ej vore vigd med postmästaren, men likväl lefde med honom som hans hustru.
Postmästaren ömkar sig öfver människornas ondska och söker trösta den unga kvinnan. Då detta möter svårigheter i hennes upprörda tillstånd, förklarar mannen, att om hon ovilkorligt så önskar, så få de väl gå till presten och låta viga sig. Nej, en sådan uppoffring af den hon älskar, vill hon visst icke fordra. Hon vill ingalunda förleda honom att öfvergifva sina åsigter, och så aftorkar hon tårarne och går åter till sina sysslor. Därmed slutar första akten.
Källa: Project Runeberg ·