Sida 192
En fri teater
Andra akten låter oss se samma rum med samma möbler, men scenen föreställes dock vara i ett annat hem. Fyra fruntimmer sitta med sina handarbeten omkring det runda bordet och roa sig med skvaller. Bland annat faller naturligtvis talet på den nye postmästaren och hans osedliga förhållande. Hans uppförande fördömes enhälligt, och man har ej nog starka ord, tycka damerna, för att uttrycka sin afsky för det »fria äktenskapet».
Månne en nykomling i samhället skulle kunna motstå ett så tydligt uttaladt ogillande? Det var därom jag helt försiktigt frågade mina grannar.
»Är det något till karl, så ger han skvallersystrarne ...», svarade min närmaste granne och svor till.
I allmänhet tycktes åskådarne känna mycken ovilja mot de skvallrande damerna kring det runda bordet. Men samtalet på scenen förstummas plötsligt, då postmästaren infinner sig i något ärende, och det har svårt för att åter upplifvas. Man känner mycket tvång å ömse sidor. Då uppträder en prestman, hvilken håller en sträng straffpredikan mot all osedlighet och mot förmätenheten att vilja sätta sig upp mot kyrkans lära. Postmästaren yttrar en alldeles motsatt åsigt och ansätter presten med åtskilliga spörsmål, hvilka denne dock besvarar mycket undvikande. Det är en lång och i dramatiskt afseende föga betydelsefull dialog, men som hos den uppmärksamme åskådaren stadgar det omdöme han redan förut börjat bilda sig, att hela denna
Källa: Project Runeberg ·