Sida 11
Ljusets fest
fin, det är vår lilla värdinna», anmärkte en gäst som nyss förut inträdt.
»Nej, se farbror Höök! Nå det var hederligt!» utropade värden.
»God afton, god afton, ålderman!» hördes från det öfriga sällskapet.
»God afton, godt folk!» helsade målaråldermannen Höök, som bodde en trappa upp i samma hus, en gammal hedersman, något svedenborgare, men glad och treflig sällskapskarl samt af stort anseende inom yrket. »Men jag kommer inte ensam må ni tro. Jag mötte lifmedikusen i trappan och tog honom med mig.»
Fram trädde en lång, mager gubbe, en motsats till den trinde och fryntlige åldermannen, men äfven denne gäst hälsades, ehuru objuden, på det hjärtligaste af värdfolket. Den långe magre, som aldrig tog tobakspipan ur munnen — det påstods att han sof med henne mellan läpparne — hette Krey, var medicine doktor och hade varit läkare hos Karl den trettonde. Han ansågs vara en ganska förmögen man samt egde huset, der målaren och skräddaren bodde. Han var svärfar till den olyckligt ryktbare underståthållaren Ungberg.
Lifmedikus Krey brukade hvar dag hälsa på sina hyresgäster skräddarens och hos dem läsa tidningarna, hvilken läsning tog ansenlig tid, ehuru det var blott två blad, Dagbladet och Aftonbladet, hvarunder rummet till skräddarfruns stora förtviflan fyldes med rök från gubbens sura pipa.
Källa: Project Runeberg ·