Sida 225
Spökerierna vid Luntmakargatan
»celebreras med en solenn tacksägelse- och allmän fröjdefest» äfven i Johannis kyrka. Men den festen fordrade stora förberedelser.
När hofvaktmästaren lemnade klockargården och gick vägen fram under Carlingskans väderkvarn, mumlade han för sig själf:
»Bra gick det, men de tre dalerna för de hjärtstyrkande vederkvickelsestunderna hade jag kunnat spara. Svägerskan har inte ett ord att säga i huset. Den där prestgesällen får man dock akta sig för. Han står väl också hos bror Isak.»
Men så gjorde han hastigt höger sväng och hasade sig utför kvarnbackens södra sluttning ned till Luntmakargatan för att helsa på bror Olof, slagtarmästaren, hvilken hade sin gård i sänkningen under klockargården, enligt uppgift samma gård som nu bebos af traktens skorstensfejare. Där var, såsom ofta, gästabud, och genom de tillskrufvade luckornas hjärtformiga dagöppningar lyste det starkt ut på den mörka gatan. Glada röster läto höra sig, skratt och muntert skrål.
Jonas Berg gick genom den öppna portgången in på gården, och tänkte just svänga in på förstukvisten till vänster, då han tyckte, att en skugga vid trädgårdsstaketet på andra sidan gården vinkade honom. Han gick ditåt.
»Är jungfru Ulla där inne?» hviskade skuggan.
»Gud bevare fänriken!» svarade mäster Jonas. »Inte går det an, att ni står här. Lilla Ulla sitter i godt förvar i klockargården och kommer ej ut i
Källa: Project Runeberg ·