Sida 226
Spökerierna vid Luntmakargatan
afton. Men om lördag kan ni nog få bjuda henne på den där picknicken, ni talat om, på Solbaddet. Jag har förberedt saken, men det var inte så lätt skall ni tro. På den dagen skall Ulla gå till barnhuset för att se på ståten, och då får nådig fänriken själf ta saken om hand. Jag har gjort hvad jag förmår och lite till, skall jag säga.»
»Jag står vid hvad jag lofvat. Så snart Ryman tar afsked, och det kan ej dröja länge, får ni hans plats som kammarvaktmästare vid hofvet. Det har Düben, hofmarskalken, själf högtidligt försäkrat mig. Vi glömma inte våra vänner. Har Jonas talat vid Horns kammartjänare?»
»Visst har jag så, men där är ingenting att göra för närvarande. Gamle riksrådet är alldeles omedgörlig, säger kammartjänaren.»
Samtalet stannade plötsligt, och fänriken drog sig längre bort under träden. Ett starkt ljussken föll öfver gården. Förstudörren hade öppnats på vid gafvel, för att man skulle få litet luft i den kvalmiga salen. Ur dörröppningen trädde en stor och fet karl. Han såg sig omkring på gården och fick sikte på hofvaktmästaren, som nalkades förstukvisten.
»Är det du, Jonas? Hvad tusan går du här och smyger efter? Det skall väl vara hoffasoner, kan jag tro. Men du kommer just lagom. Se så, in med dig, din tallriksslickare! Vi ska’ just nu brygga oss en bål af rätta sorten.»
Slagtarmästar Olof Bergs hem var motsatsen
Källa: Project Runeberg ·