Sida 227
Spökerierna vid Luntmakargatan
till hans broders, klockarens. Här brunno både talg- och vaxljus och här röktes bästa sorten tobak. Mycket folk var samladt, riktiga storborgare, såsom bryggarne Rehn och Paulson, som hade sina bryggerier vid Badstugatan, och gamle Soth vid Luntmakargatan, assistenten i politikollegium, den myndige hofslagtaren Asker och sporrmakaren Paul vid Regeringsgatan. Bålen hade ännu ej kommit fram, men aftonvarden var redan intagen med åtskilliga dryckesvaror, och stämningen var ganska hög. Greta Berg, slagtarmadamen, lika kroppsviktig som hennes man och lika fallen för sällskapslifvet, uppmanade gästerna af bägge könen att taga för sig hvad huset hade att bjuda, och det var ganska rundligt tilltaget.
»Har du sett till bror Isak, den gudsmannen?» sporde Olof Berg och vände sig till bror Jonas, men innan han fått något svar tillade han: »Svägerskan, det söta kräket, är här lite emellan, men hon vill bara sjunga psalmer och håller förmaningar för oss, ha, ha, ha, för vårt syndiga lefverne naturligtvis. Greta tycker, att det är synd om henne, och jag skickar upp till Johannes då och då en hel kalfstek, ja, gud gör jag så. Men hvad fan hjälper det. Svägerskan är lika gudsnådlig, och bror Isak pöser af kyrklig högfärd. Men ser du, Jonas, nu ha Greta och jag gifvit oss tusan på, att Ulla, det lilla rara barnet, skall flytta hit ned till oss och få lite roligt. Herre Gud, inte kan hon väl sitta och låta sin ungdom torka bort där uppe i Oxryggen, ha, ha, ha!
Källa: Project Runeberg ·