Sida 229
Spökerierna vid Luntmakargatan
för att öfvertyga madam Eleonora, att det vore alldeles nödvändigt, att Ulla någon tid flyttade ned till slagtarns gård för att hjälpa madam Greta i hushållet. Klockarmadamen gjorde många invändningar, men klockaren själf fann förslaget högst antagligt. Han såg gärna, att dottern flyttade för alltid till Olof och Greta, ty de voro barnlösa, hade eget hus och nog några hundra daler på kistbotten. Ulla kunde få ärfva alltsamman. Gifte hon sig sedan med magister Scharff, så kunde hon en gång varda pastorska, och Isak Berg riktigt räknas såsom en af vördig presterskapet.
Mor Eleonora sväljde sina tårar, tog fram de hjärtstyrkande vederkvickelsestunderna och stafvade ensam igenom ett par sidor om dagen, under det hennes man, såsom han själf sade, skötte kyrkans angelägenheter, men grufligt tyst och svårmodigt var det i kammaren hos klockarmadamen.
Ulla var nog glad att komma från det tråkiga hemmet och få roa sig hos faster Greta, men det vardt ännu svårare än förr att kunna träffa fänriken. Hon nästan saknade den tysta kammaren med moderns spinnrock och de evinnerliga »gyllene äplen», under hvars förtärande hon ostördt kunde tänka på den vackre gardesofficeren, som visade sig så artig och öm, hvars bekantskap hon gjort under det hon med en väninna lustvandrade i den vackra parken vid Norrmalms helsobrunn, den af kapellanen Peter Mur upptäckta, mot alla sjukdomar högst välgörande surbrunnen, där gardesofficerarne
Källa: Project Runeberg ·