Sida 230
Spökerierna vid Luntmakargatan
brukade infinna sig för att deltaga i det fina brunnssällskapets nöjen, men där de ej heller försmådde att säga artigheter åt borgarflickorna.
Riktigt bedröfvad och trött på den usla världen vardt jungfru Ulla, då hon på den efterlängtade lördagen, den 18 november, vid hans majestäts högtidliga intåg, icke fick stanna i tukthusskrifvarens fönster, utanför hvilket Gustaf Pipers kompani stod uppstäldt, där fänrik Ehrencrook hade sin plats. Hon måste följa faster Greta ända till Karlbergs grind genom hela den långa allén, som var besatt med små tallar och granbuskar och sirad med trettiotvå tänkespråk, ty faster ville höra borgmästar Adelcrantz’ tal till kungen och, hvad ännu mera var, se på sin kära Olle, som var korporal vid borgerskapets rytteri och paraderade i stor ståt. Ulla, som hade gråten i halsen, tyckte att farbror Olle såg högst otymplig ut i uniform på bryggar Åkerbloms gamla häst.
Huru skulle det gå med picknicken på Solbaddet, som fänriken i största hast talat om, då han smugit sig till några minuters sammanträffande med Ulla på S:t Olofs kyrkogård? Ulla var förtviflad, men faster Greta var i all sin fryntlighet mycket svårare att undkomma än mor Eleonora själf.
Så förflöt tiden till början af december, då madam Greta en afton kom helt blek in i salen, där allt husfolket samlades hvarje kväll, icke för aftonbönens skull, ty den bekymrade slagtaren sig
Källa: Project Runeberg ·