Sida 231
Spökerierna vid Luntmakargatan
icke mera om, men för att mottaga tillsägelser om de sysslor, med hvilka följande morgons arbete skulle börja. Husmodern sade sig ha sett samma syn som köks-Brita några veckor förut. Slagtaren stod upp med en dryg ed och förklarade sig vilja gå ut och bryta hornen af hin håle, men detta ville slagtarmadamen alldeles icke tillåta, och mannen tycktes ej hafva stor lust att motsäga henne, utan nöjde sig med att under åtskilliga mustiga svordomar försäkra, att han icke fruktade afgrundens hela här.
Husfolket fann detta vara ett mycket gudlöst tal, och köks-Brita spådde rysliga olyckor för slagtargården och hela kvarteret Oxen mindre. Gå ut vågade ingen, med undantag af Ulla, hvilken, oaktadt fasterns ifriga försök att hålla henne tillbaka, med frimodig uppsyn lemnade rummet och tycktes företaga en noggrann undersökning, ty hon dröjde till allas förskräckelse ganska länge. Slutligen öfvertalade madamen en af drängarne att söka upp det stackars barnet. Då han kom ut, såg äfven han den svarta figuren, och till sin stora förskräckelse tyckte han, att den svarte höll jungfru Ulla om lifvet, men synen försvann och jungfrun kom strålande glad in i salen och sade sig ingenting hafva skådat ute i mörkret.
Tjänstfolket betraktade henne med förvåning, som en följande afton öfvergick till fasa. Drängen Anders förklarade, att jungfrun, så klockardotter hon vore, bestämdt kunde anses som en liten
Källa: Project Runeberg ·