Sida 232
Spökerierna vid Luntmakargatan
trollpacka, ty det sloge ej felt, att hon stode i förbund med den onde. Drängarne och pigorna började undvika henne, och snart spred sig längs hela Luntmakargatan samt åt angränsande gator, att spökerierna i slagtar Bergs gård voro värre än någonsin, och att där funnes en trollpacka i huset. Slagtarens handtering började lida af detta skvaller, ty litet hvar undvek naturligtvis att köpa kött af den, som hade en trollpacka i huset och umgicks med själfve fan.
Om allt detta var Ulla fullkomligt okunnig, tycktes det. Hon var åter glad, visserligen litet tankspridd och vårdslös i sina sysslor, men af ett mycket älskvärdt lynne. Detta tyckte hennes omgifning vara ett ytterligare bevis på trolldom. Hvarför skulle hon sjunga dagen i ända och på aftonen våga sig ut på gården, till och med i trädgården, i djupaste mörker, i köld och snöyra äfven, om hon ej vore i förbund med djäfvulen? Den saken vore väl temligen klar.
Då faster Greta slutligen talade med Ulla om saken, skrattade den vackra flickan alldeles omåttligt, men röd i ansigtet vardt hon också, hvilket slagtarmadamen fann, minst sagdt, ganska misstänkt. Hon bad mor Eleonora komma ned och tala med sin dotter, men då klockarmadamen började förhöra Ulla, sprang denna sin väg under skallande skratt, ett alldeles onaturligt, att ej säga underjordiskt skratt, som gaf återljud i hela huset. De begge gamla kvinnorna sågo på hvarandra med
Källa: Project Runeberg ·