Sida 233
Spökerierna vid Luntmakargatan
förskräckelse, och Eleonora Berg lofvade att gå hem efter den rara boken hon fått af svåger Jonas och låta Ulla läsa högt därur följande afton. Vägrade hon att läsa eller kunde hon ej mera, vore olyckan tyvärr alltför säker. Då hade den lede frestaren fått i sina garn den fromma madam Eleonoras i sträng gudsfruktan uppfostrade dotter.
Då måste man försöka, hvad magister Scharff och de två ordinarie kaplanerna, Holst och Gröndahl, i S:t Johannes samt kaplanen Rudberg i S:t Olai kunde uträtta. Hjälpte ej det, återstode ej annat, menade den fromma mor Eleonora, än att anmäla saken för norra kämnersrätten. Och den stackars modern dolde gråtande sitt ansikte i handklädet, men mor Greta hoppades det bästa, bjöd svägerskan på en liten pomeranslikör och lade allt i Guds händer.
Innan något af allt detta kunnat företagas, väcktes slagtaren och hans hustru följande natt af ett onaturligt buller på vinden. Slagtarmadamen tillät icke sin af starka drycker från förliden afton något hufvudtunge man att röra sig i sängen, mycket mindre att stiga upp och efterforska orsaken till bullret. Ingen af det öfriga husfolket vågade sig heller på en undersökning. På morgonen gingo alla, icke utan räddhåga, till sina arbeten. Bullret fortfor under de nästföljande nätterna, höll sig på vinden på ett alldeles obegripligt vis, men fortskaffade sig sedan till äfven andra delar af huset.
Jungfru Ulla, som hade sin kammare på vinden,
Källa: Project Runeberg ·