Sida 235
Spökerierna vid Luntmakargatan
kistor och skåp vara i fred samt försökte till och med att taga ett kraftigt tag i en kista, som i detsamma susade förbi honom, men hans krafter räckte icke till. Kistan fortsatte sin väg och slog med en häftig duns i motsatta väggen, under det ett kväfdt, men alltför afgrundslikt skratt hördes i grannskapet.
Magistern var visst icke rädd för mörkrets makter, men nog kände han kallsvetten i sin panna, då jungfruns dörr sakta öppnades, och en lång figur med svans, eller kanske det var en lång värja, trefvade sig ut och försvann. Kistorna rördes ännu några minuter, men så vardt det tyst, och tassande steg hördes i vindstrappan. Magistern stack ut hufvudet genom vindsgluggen och mot snön på gården såg han ganska tydligt ett par mörka, hemska skepnader, som med förvånande fart flögo uppför bergväggen, uppåt Johannes. Magistern darrade i hela kroppen. Dagen därpå sade han:
»Om jag skulle likna de fasansfulla skepnaderna vid något mänskligt, så vore det vid ett par gardesbussar.»
Kaplanen Rudberg i S:t Olof ville icke taga någon befattning med spökerierna, då man ej genast vändt sig till honom, utan anlitat en utsocknes prest. Kaplanen Holst i Johannis församling visade sig ej heller benägen, och hans embetsbroder Gröndahl hade just ej mera med församlingen att göra, ty han skulle mottaga Skepptuna och Lunda pastorat i Upsala stift.
Källa: Project Runeberg ·