Sida 236
Spökerierna vid Luntmakargatan
»Vårt eget presterskap öfvergifver oss», suckade madam Greta, och hennes man svor ej längre så ohejdadt samt började se betänksam ut. Drängen och pigan hotade att flytta. Ulla var den enda som såg lugn ut, men att det spökade alldeles fasligt på vinden, det kunde hon ej neka. Hon varnade andra att försöka blanda sig i spökenas sak. Själf sof hon den rättfärdigas sömn, sade hon.
Hela grannskapet var i uppror. Hvarenda invånare i kvarteren Oxryggen, Oxen mindre, Moraset och Rosenbusken ville erfara något tillförlitligt om spökerierna hos den »ogudaktige slagtaren», såsom Olof Berg numera kallades. Så snart kvällen kom, infunno sig ett hundra, kanske två hundra personer utanför Bergs hus, och så många som kunde få rum på gården trängde dit in, men ingen enda vågade gå inom förstukvisten, mycket mindre begifva sig upp på vinden. Där stodo dessa hundra i snön, darrande af köld och intressant fruktan kväll efter kväll. Ingen af husets folk hörde mera något af det djäfvulska bullret på vinden, och i hela huset var fullkomligt tyst, men folket på gården och gatan försäkrade, att de hörde ett och annat sattyg. Några hade till och med sett hin håle själf komma ut ur vindsgluggen och försvinna i rymden.
Om slagtargården fick mottaga mycket folk nattetid, så var där så mycket folktommare på dagen. Olof Berg sålde knappt en enda mark kött på hela veckan. Han suckade och magrade, bekände sina synder och lofvade att skänka ett par
Källa: Project Runeberg ·