Sida 237
Spökerierna vid Luntmakargatan
nya bronsstakar till S:t Olai kyrka, om han befriades från djäfvulens påhäng. Han visste icke, om han vore fri från den onde, men att han var fri från kunder, märkte han alltför väl. Man vågade ej köpa kött hos honom. Hvem visste hvad det var för slags kött?
Då uppmanades han af bror Jonas, som gick och väntade på sin befordran till kammarvaktmästare vid hofvet, att flytta på någon tid från gården. Olof fick samma råd af sin bror klockaren, och som en liten gård snedt öfver gatan, i kvarteret Moraset, stod ledig, så drog han dit med allt sitt folk och en god del af sitt bohag. Då kommo kunderna tillbaka. På det nya stället, just där målaren Bergendorff nu har sitt lilla täcka och fint putsade hus med grönskande gård och stora — målade bandhundar, märktes icke några spökerier.
Ulla flyttade dock icke med farbror och faster, utan begaf sig åter upp till klockargården. Det var slut med hennes glada skratt, och rosorna på hennes kinder bleknade. Modern förmanade henne stundligen att bekänna hela sin svåra synd, men Ulla förklarade tämligen snäsigt, att hon alldeles icke begått någon synd. Hon läste åter om »Gyllene äplen för ynglingar och jungfrur», och modern hörde på med stor andakt och tackade Gud för att dottern tycktes vara fri från djäfvulens garn. En dag kom klockaren in i kammaren och sade:
»Det är klent att vara klockare i Johannes. Sällan har man här några rika lik och inte
Källa: Project Runeberg ·