Sida 22
Ljusets fest
Fruarna sögo på stora sockerbitar och smuttade på vinet i de små glasen. Men herrarne hade slagit sig ned omkring ett bord, på hvilket stod en liten bål, i hvilken ålderman Höök rörde med en soppslef.
»Farbror Höök förstår sig bäst på att laga en bål», sade värden och stoppade en ny sjöskumspipa, hans kärlek och stolthet, för att bjuda henne åt kunglig sektern. En annan sådan pipa hade åldermannen fått på sin del. Lifmedikus rökte sin egen, hvilken följde honom öfver allt. Öfverskäraren och svarfvaren måste nöja sig med hvar sin svartglacerade lerpipa, och åt gesällerna bjödos långa kritpipor.
»Nu ska’ vi ha oss litet sång», förklarade skräddaren, sedan åldermannen gifvit tillkänna, att tiden vore inne att smaka på brygden. Mästaren var visserligen mycket konungsk, liksom alla Stockholmsborgare på den tiden, men det ginge icke för sig, menade han, att låta den där mordhistorien alltför djupt inverka på sig, när man hade ljusinbrinning, och dessutom hade man egentligen aldrig fått höra historien.
Uppmaningen lyckades utan krus. Hvar och en sjöng en visa vid fyldt glas. Det var Bellman, Valerius och Franzén som släppte till sina alster, mest Bellman. Den som visade sig outtröttlig var värden själf. Han uppmanade också gesällerna att bidraga till sällskapsglädjen. De ursäktade sig, höllo sig i dörren mellan de båda rummen och visade sig blyga i det längsta. Men då mästaren
Källa: Project Runeberg ·