Sida 23
Ljusets fest
förklarade, att den som ej ville sjunga ej häller skulle få smaka på bålen, tog Pettersson mod till sig, klef fram till bordet, fattade ett bräddadt glas, släppte kritpipan, så att hon gick i många bitar, och drog till med en lustig visa, som vann alla de närvarandes stora bifall.
»Det var en riktigt rolig visa, herr Pettersson», förklarade klädståndsfrun särskildt.
Pettersson bockade sig och log, mycket nöjd med sig själf och hela sällskapet, drack ur sitt glas till sista droppen och lät värden åter genast fylla det.
»I kväll är mästaren riktigt hyfvig», sade Pettersson i förtroende till kamraterna. De nickade och instämde, stoppade piporna på nytt, rökte tappert och drucko ej mindre oförskräckt samt kommo i så glad och tacksam stämning, att de talade om att hissa mästaren och frun med.
Men kunglig sektern erbjöd sig att sjunga Sällströms aria ur Cora och Alonzo.
»Det är en gammal god opera», förklarade åldermannen.
»Den är ny nu igen», upplyste kunglig sektern, »sedan den gafs på teaterns femtioårsfest, och det är Sällström som sjunger Alonzos parti. Han har en alldeles utmärkt röst, och det måste man ha för att sjunga det partiet. Jag har gått igenom det för teaterns egen sångmästare, förste hofsångaren Berg.»
Kunglig sektern sjöng och vann bifall. Det
Källa: Project Runeberg ·