Sida 52
Fra Diavolo-Sällström och Günther
muette de Portici, som gifvits på stora operan i Paris redan 1828, samt att hans Fra Diavolo vunnit storartad framgång på Opéra comique 1830. Musiken till sistnämnda opera hade man köpt i fullständigt klaverutdrag uti Östergrenska musik- och bokhandeln vid Stora Nygatan samt äfven skaffat sig texten, som såldes i Norman & Engströms boklåda i Storkyrkobrinken. Nu skulle man höra själfva musikverket. Det var också hvad man gjorde, och man fann sig ingalunda bedragen i sin väntan på något kvickt och behagligt.
Sällström, den då afgudade tenoren, återgaf titelrollen på ett alldeles förtjusande sätt. Man tyckte, att hans sång var till och med säkrare än i andra operor. Man var van att höra honom i många olika partier, både som Max i »Friskytten» och som Don Juan, hvilket förvånar vår tid, men då för tiden icke väckte synnerlig uppmärksamhet. Sällströms röst var tenor eller åtminstone hög baryton och ingalunda af så stort omfång som Karstens, Du Puy’s och äfven Lindströms, men han sjöng både de högsta tenorpartier och Figaro i »Figaros bröllop».
Bäst fann man honom likväl som Fra Diavolo. Äfven hans yttre bidrog att göra något tilldragande af denna roll. De mörka, blixtrande ögonen, som gåfvo ansigtet en sydländsk prägel, hans lifliga spel och någonting på en gång kvickt och sprittande samt känslofullt i hela framställningen höjde röfvarehöfdingen i Sällströms framställning till en
Källa: Project Runeberg ·